Idag kl 7 för två år sedan rullades jag in på operationssalen för levertransplantation. Hoppet om ett nytt, friskt liv hade tänts. Ca 8 timmar senare var operationen klar och en annan mans lever fungerade nu inne i min kropp. En äkta hjälteängel hade hjälpt mig att få mitt liv tillbaka. Dessa två år har varit en riktig berg- och dalbana men över sikt en uppåtgående kurva och senaste månaderna varit riktigt bra. För några veckor sedan var jag nästan beredd att svara att jag känner mig frisk när någon frågade hur jag mådde. Hade det inte varit för de där bakterieinfektionerna skulle jag kunna svara det för levern verkar trivas bra hos mig och min kropp lika så. En perfect match som sjukvården vill hitta verkar de ha gjort. Läkarna tycks vara överens om att det är trombosen, blodproppen, jag fick i artären till levern efter transplantationen vilket ledde till omoperation dagen efter som är anledningen till att mina gallgångar är lite dåliga som i sin tur gör att jag åker på dessa återkommande bakterieinfektioner. 


Två år som sagt, det känns länge sedan på ett sätt men väldigt nyss på ett annat. Många försök har gjorts med både träning och jobb som har misslyckats men nu verkar jobbet funka och jag kom igång med träningen innan senaste infektionen kom. Den där tävlingsinstinkten alla sa jag skulle ha nytta av efter transplantationen har jag begravt för den ställde till mer bekymmer än nytta tycker jag. Ställde för höga förhoppningar och krav på mig själv och den hindrade mig att se vad jag faktiskt klarade av att göra och visade bara vad jag inte kunde som jag gjorde innan jag blev sjuk. Nu är det mycket roligare, när jag istället kan jämföra med hur jag mådde innan transplantationen och känna glädje och tacksamhet för det jag gör. Jag driver inte på mig själv så mycket längre, kroppen bestämmer. Jag har fått frågan om Vasaloppet några gånger senaste tiden då jag mått bättre och varit piggare och har ärligt kunnat svara att vi får se, det är kroppen som bestämmer hur mycket den vill vara med på. Visst skulle det vara roligt och helt fantastiskt men vill inte kroppen så går det inte. Ska jag åka vill jag vara tränad för det. Då känns halvvasan mer realistisk men återigen, kroppen bestämmer. 

Åter till dagen, det har varit svårt att jobba idag på något sätt. Jag har velat prata om alla att det är exakt två år sedan mitt liv sattes på play igen efter att ha stått på paus i två år. Men tyvärr hinner vi inte med att prata så med varandra i skolan idag utan det är fullt upp med barnen så jag har gått omkring med tankarna själv. Jag hade hellre velat vara hemma och bara tänka. Tänka på min hjälteängel och hans Eva, skillnaden på mig innan och efter både sjukdom och transplantation, trombosen och om den hade kunnat undvikits, rehabiliteringen- hade jag kunnat göra något annorlunda, organdonation och transplantationer överlag det är fantastiskt att det fungerar. Flytta organ från en människa till en annan och allt fungerar, det är helt otroligt när man tänker efter. 

Många tankar har snurrat genom huvudet idag samtidigt som jag varit med barnen hela dagen. Kanske läge för semester nästa år? 

Jag har tänt ett ljus för min hjälteängel och låter det lysa för honom hela kvällen som ett bevis på den oändliga tacksamhet jag och min familj känner för hans osjälviskhet som gav mig och fem andra livet tillbaka. 💕💕💕♥️♥️
TACK!💕💕