Om

Denna bloggen handlar om mig, Stefan Svallhed, en 40-åring som i februari 2014 fick diagnosen primär skleroserande cholangit, PSC, som är en autoimmun, kronisk sjukdom i gallgångarna som det inte går att bota på annat sätt än med en levertransplantation. Våren 2015 var alla undersökningar klara för att en utredning om levertransplantation kunde göras på Sahlgrenska i Göteborg och från 2 april 2015 är jag uppsatt på väntelistan för att få en ny lever. Jag beskriver nu hur mina tankar och funderingar går medan jag väntar på att de ska hitta någon lämplig donator samtidigt som jag redogör för hur jag mår, både fysiskt och psykiskt. När väntan på samtalet är över och operationen är klar kommer jag gå över till att skriva om återhämtningen efter och slutligen om målet att åka ett tredje Vasalopp och glida i mål i Mora.

Kontaktformulär

Senaste inlägg

Visar inlägg från mars 2015

Tillbaka till bloggens startsida

Förkyld

Förkylningen har slagit till ordentligt i näsan på mig idag så ni kanske kan förstå hur jag mår idag. 

Det var meningen att Monica och jag skulle varit på föräldrainformation på Astrid Lindgrens värld idag när Isak är där på förberedelser inför sommarens teaterjobb men det blev inställt pga sjukdom så vi gör så här att Monica körde upp Isak idag så kör jag och mamma imorgon. Vi läste igenom isaks manus igår och eftersom han sett filmen och läst boken så kan han redan många av replikerna så det här kommer han klara galant. 

Jag har vilat hela dagen för att klara att köra till Vimmerby imorgon, vila måndag och sen upp tidigt på tisdagsmorgonen för att äntligen åka till Sahlgrenska. 

Det blev ett kort inlägg idag men jag har inte gjort något som är värt att skriva om... 

Nytt gångtest

Igår kväll kontrollerade jag min kroppstemperatur eftersom jag frusit på dagen och termometern visade 37,7. Någon grad över det normala men ingen större fara. 
Sömnen inatt var dålig och jag vaknade många gånger, klockan 03.00 skickade jag ett meddelande till mina kollegor att de skulle ha gula tröjor på sig idag för att Sverige spelar EM-kval ikväll. 

På sjukgymnastiken hade min sjukgymnast bestämt att jag skulle göra ett nytt gångtest, gjorde ett när jag började hos de. 
Jag gick exakt lika långt på de sex minuterna som jag gjorde förra gången, 440 meter. Jag hade ca tio slag högre puls än sist, nu 109-114 och jag uppskattade min ansträngning som jobbigare denna gången. 

Jag ringde till TC och frågade om jag skulle ha med mig träningskläder till Sahlgrenska men det behövdes inte, jag frågade om det finns möjlighet att lägga sig mellan alla träffar och det går nog att ordna. Några nya prover behöver jag inte ta utan det ska jag göra där. 

Ikväll har jag blivit förkyld också, till råga på allt.  

Blääääh!!!

Det är nästan så att jag inte orkar skriva här idag ens en gång.
Jag hade altandörren öppen inatt också och det är så skönt att sova när det är kallt i rummet. Vaknade vid kl sju och stängde, somnade sedan om och sov till tio, elva timmars sömn. Efter frukost har jag legat i soffan och vilat, med avstängd tv. Jag har inga planer på att gå härifrån heller. Trivs bra under filten med fleecetröjan på. Lika varm som jag är på natten lika frusen är jag nu. 

Imorgon ska jag göra ett nytt gångtest på sjukgymnastiken. Jag ska gå så långt jag kan under sex minuter, kolla puls och ansträngningsgrad varje minut. Hoppas jag mår bättre imorgon. 

Lathet eller trötthet= dilemma

Mina tankar om att jag är lat kom fram idag på sjukgymnastiken, det var länge sedan jag tänkte så. Det är precis som om hjärnan säger till mig att din lata djävel kom igen nu och ta i! Allt medan kroppen säger stopp ta det lugnt, jag är trött. Det blir en konflikt inom mig och det är svårt att veta vem jag ska lyssna på. När jag tränade på riktigt innan sjukdomen lyssnade jag på hjärnan varje gång och det kan ha bidragit till att det tog sån tid innan jag gick till doktorn. När jag tänker tillbaka fanns signalerna där nästan ett halvår innan jag till slut lyssnade på kroppen istället för på hjärnan och kontaktade sjukvården. 

Även om det var svårt lyssnade jag på kroppen idag och pratade med en av sjukgymnasterna om detta dilemma. Hon förstod problemet men som läget är nu måste jag lyssna på vad kroppen säger. Hjärnan kan driva kroppen långt, ibland för långt och då beskrev jag min historia och det är en version där hjärnan vinner över kroppen tills det tar tvärstopp. 
Efter gårdagens bottennapp vad gäller energi så är det lite bättre idag men det var svårt att hålla uppe tempot på cyklingen, brukar ligga på 50 varv i minuten men idag låg jag på 45 och när jag provade att öka till 50 kände jag direkt att det var för fort så jag sänkte igen. Styrkeövningarna gick bra.  

Igårkväll hörde jag Sven-Ingvars sjunga låten "jag ringer på fredag" och mindes tillbaka på den tid då fotbollen var som roligast. När jag spelade med Hulterstads AIK på sydöstra Öland, så roligt har det aldrig varit att spela fotboll som det var där. Jag kommer fortfarande ihåg min första träning med de. Det var på Albyplanen och vi var väl 8-10 stycken varav ingen målvakt så det blev poäng på stolpe och ribba och jag drog iväg en kanon i ribban i det knappa ljuset från de gamla strålkastarna på den ojämna och tuviga planen. 
Varför kom jag att tänka på detta när jag hörde den sången? 
Jo, varje gång vi vann sjöng vi den i omklädningsrummet efter matchen och eftersom vi vann så många matcher blev det många repetitioner. Vid de fåtaliga förlusterna sjöng vi istället "änglamark". Stämningen i HAIK var så härlig där det precis innan matcher var helt avslappnat och mycket skoj men när det väl började var det full koncentration och alla gjorde sitt bästa. Precis som jag vill ha det. 

Sjukkänsla + träningsplanering

I lördags fick jag en fråga om det inte är jobbigt att åka så ofta till sjukhuset för alla undersökningar, doktorsbesök, provlämningar, sjukgymnastik osv. Mitt svar var att jag inte tycker det är så farligt utan det jobbigaste är att hela tiden känna sig sjuk, vara svag, trött och ha ont. Det är över ett år sedan jag kände mig stark och pigg. Jag vet att jag sa det till Monica när vi åkte över bron till jobbet i januari förra året, nu är livet gott, alla är friska, jobbet går bra, träningen flyter på, ekonomin i balans. Det skulle jag inte ha sagt för sedan dess har allt det jag beskrev raserats! 

På morgonen och förmiddagen idag hade jag mer ont än vad jag haft tidigare och det har kommit några "körare" nu i eftermiddag också. Jag tvingade ut mig själv på en promenad och det som fick mig att ta på mig skor och jacka och ge mig ut var att jag belönade mig själv med en chokladbit på macken och att jag passade på att mäta höjdskillnaden från macken upp till oss. Jag tänker att jag kan använda backen som intervallträningsbacke nästa sommar med rullskidorna. Den är 320 meter lång och har en höjdskillnad på 13 meter. Har mätt fyra gånger och det har blivit mellan 12-15 meter varje gång så 13 bestämmer jag att det är. Där kan jag dels staka mig uppför men också diagonala. Det blir nog bra. Men det är lång väg dit.... 

Äldre inlägg

Nyare inlägg