Om

Denna bloggen handlar om mig, Stefan Svallhed, en 40-åring som i februari 2014 fick diagnosen primär skleroserande cholangit, PSC, som är en autoimmun, kronisk sjukdom i gallgångarna som det inte går att bota på annat sätt än med en levertransplantation. Våren 2015 var alla undersökningar klara för att en utredning om levertransplantation kunde göras på Sahlgrenska i Göteborg och från 2 april 2015 är jag uppsatt på väntelistan för att få en ny lever. Jag beskriver nu hur mina tankar och funderingar går medan jag väntar på att de ska hitta någon lämplig donator samtidigt som jag redogör för hur jag mår, både fysiskt och psykiskt. När väntan på samtalet är över och operationen är klar kommer jag gå över till att skriva om återhämtningen efter och slutligen om målet att åka ett tredje Vasalopp och glida i mål i Mora.

Kontaktformulär

Senaste inlägg

Visar inlägg från juni 2018

Tillbaka till bloggens startsida

Friskskriven!

Idag, efter 4 år och tre månaders sjukskrivning, har jag friskskrivit mig på försäkringskassan.


Det kändes härligt att markera den rutan och fylla i dagens datum. 
 

På måndag börjar jag jobba heltid igen och ska inte börja träna på en gång utan låta kroppen vänja sig i lugn och ro men hoppas kunna röra på mig lite grann. 


Den 30 juni är det Malkarsdagen och förhoppningen är att Rita och jag kan ta på oss våra MOD-tröjor och promenerar 5 km. 

Förra året stod Monica och jag och frös som attan när vi var där som utställare för MOD, det vore ett steg i rätt riktning om jag detta år kan promenera 5 km. 

Igår var det skolavslutning för oss i Färjestaden och jag ser det även som en avslutning på min sjukdomstid. Den övergår nu i en uppbyggnadsfas där kroppen och huvudet ska byggas upp igen. Jag vill inte kalla det träningsfas för jag ska ta det väldigt lugnt och lyssna på kroppen och göra vad den klarar av. Huvudet måste också ställas om från att ha sett mig själv som sjuk så länge tar det nog tid att ändra tillbaka synsättet på mig själv till att jag är frisk. 

Men det får ta tid! Det har jag lärt mig. 

Idag ska vi ut i trädgården en stund och få ordning på en av häckarna. 

Glömde läkarsamtal

Den gågna veckan har varit frustrerande på det sättet att kroppen sattes ner mer än vad jag först trodde av förra veckans blodförgiftning. När jag låg på sjukhuset tyckte jag mig vara ganska så pigg och kände en tydlig förbättring dag för dag men när jag kom hem och därmed använde kroppen mer märkte jag hur lite energi det fanns. Jag hoppades och trodde att energin skulle återvända fort och känslan jag hade fredagen för två veckor sedan skulle komma tillbaka. Det har den inte gjort än. 

Benen är det som är värst och särskilt då vaderna. Igår tog jag på mig stödstrumporna igen på jobbet och de hjälper faktiskt men i min hjärna är de förknippade med sjukdom så jag tar inte gärna på mig de. 

Igår spelades fotbollsmatchen mellan lärare och elever på skolan och jag tänkte vara med men efter blodförgiftningen var det omöjligt så jag förpassade mig till publiken tillsammans med mina elever. Lärarna hade behövt förstärkning för i slutet av matchen tappade de en stor ledning till 5-5 helt oförklarligt... 

Jag hade en telefontid med min läkare igår men visste inte vilken tid han skulle ringa och lade telefonen i skåpet som vanligt och glömde helt bort att han skulle ringa vilket jag ser som positivt, att jag inte längre ser det som prio ett. När jag inte svarade pratade han in ett meddelande som gick ut på att värdena fortfarande är bra trots att de gått upp lite och ligger på gränsen till normalt eller något över men han trodde jag redan kollat upp de på 1177 vilket han hade rätt i. Om jag mår bra behöver jag inte ringa tillbaka utan lämna nya prover om ca en månad. 
Jag ska lämna dagarna innan jag går på semester så jag slipper börja semestern med att lämna blodprover. 

Nu hoppas jag kroppen återhämtar sig ordentligt så jag får känna den där underbara pigga känslan i kroppen snart igen. Jag försöker ha tålamod och förståelse för att det tar tid, extra lång tid för mig som haft så mycket strul, att komma tillbaka efter infektionen men det är inte lätt. 

Nu har jag ingenting inbokat med sjukvården mer än ett blodprov om en månad och det känns verkligen skönt. Det börjar ordna till sig och snart kan jag nog se på mig själv som frisk.