Om

Denna bloggen handlar om mig, Stefan Svallhed, en 40-åring som i februari 2014 fick diagnosen primär skleroserande cholangit, PSC, som är en autoimmun, kronisk sjukdom i gallgångarna som det inte går att bota på annat sätt än med en levertransplantation. Våren 2015 var alla undersökningar klara för att en utredning om levertransplantation kunde göras på Sahlgrenska i Göteborg och från 2 april 2015 är jag uppsatt på väntelistan för att få en ny lever. Jag beskriver nu hur mina tankar och funderingar går medan jag väntar på att de ska hitta någon lämplig donator samtidigt som jag redogör för hur jag mår, både fysiskt och psykiskt. När väntan på samtalet är över och operationen är klar kommer jag gå över till att skriva om återhämtningen efter och slutligen om målet att åka ett tredje Vasalopp och glida i mål i Mora.

Kontaktformulär

Senaste inlägg

Visar inlägg från december 2018

Tillbaka till bloggens startsida

Det gick!

I onsdags var det så dags för innebandymatchen mot eleverna. 
De nya kompressionstrumporna satt bra och allt kändes fint. Jag var först på plats och lagom laddad. Uppvärmningen flöt på och jag joggade igång och kände på bollen. Bollbehandlingen satt kvar förvånadsvärt bra, jag har inte spelat särskilt mycket innebandy genom åren men passningarna gick någorlunda rakt. 

De hade arrangerat inmarsch med blinkande lampor, rök och musik och när vi var på plats sa speakern att de ville uppmärksamma mig lite extra efter mina problem med dålig hälsa och att jsg äntligen kunde vara med att spela med min nya lever. Jag blev alldeles rörd och den laddning jag byggt upp försvann. 

Jag blev tilldelad en backposition och de två första bytena räckte energin för fullt men efter en lång (nåja) rusch slog mjölksyran till. Resterande 30 minuter av matchen tvingades jag sänka risktagandet lite och spela mer på säkerhet. Jag skaffade mig två bra lägen men valde att passa istället till medspelare som hade ännu bättre position men tänkte sen att om jag får ett läge till ska jag skjuta. Läget dök upp i mitten av andra halvlek, efter en passning bakåt till mig sköt jag så fort jsg kunde och såg bollen susa iväg mot målet men till min stora besvikelse fick jag se den studsa i ribban och ut. Det var synd, den hade gärna fått sitta i nättaket. 

När matchen tog slut tackade vi eleverna för en god match med high fives och jag hälsade lite extra på de eleverna jag hade när de gick i förskoleklass och ettan. 

Sedan hände något

Känslorna kom rusande i mig på ett sätt jag inte upplevt tidigare i mitt liv. Jsg kan inte riktigt förklara vad jag kände men tror det var en känsla av tacksamhet, stolthet, glädje, ödmjukhet, lättnad och säkert någon till och tårarna började komma. 
”-Det gick” fick jag fram till den kollega som stod närmast och vi kramades. Gråten fortsatte och många delade mina känslor och gav mig en härlig och stöttande kram. Mina arbetslagskollegor kom ner från läktaren, också rörda, och kramades, mina elever kom fram och frågade om varför jag grät. 

Jag var verkligen inte förberedd på denna känslostorm, troddes inte detta var så viktigt för mig som det tydligen var. Tänk då hur jsg skulle reagera om jsg någonsin kommer klara att åka ett Vasalopp igen. 
Det var helt otroligt att jag kunde springa så mycket och så snabbt. Det var några som sa till mig att de var överraskade att jag hade sådant klipp i steget... 😉. 

Jag dröjde mig kvar i hallen en stund efter de andra för att njuta en stund extra. Då var jag absolut här och nu och njöt av den vackra stunden och tog in känslorna som sköljt över mig några minuter tidigare. 
En annan anledning var att låta de som eventuellt tycker det är otäckt eller obehagligt med ärret på magen att byta om innan jag gjorde det. 

  Han som var kvar och duschade samtidigt som jag sa att han trodde ärret skulle synas mycket mer och jag kan bara hålla med för det har bleknat väldigt mycket och syns inte så mycket längre. Han frågade dock vad det var som stack ut och jag förklarade att det var brocket. 

Det var en fantastisk förmiddag! 

Jag fick bilder skickade till mig och här kommer några:

 


 

 

 



Hej igen

Det är nu länge sedan jag skrev något här och det får vi tolka som positivt. 
Det har, trots tystnaden, hänt en hel del här hemma och jag ska försöka komma ihåg allt. Jag har lämnat blodprov som såg bra ut, lite förhöjda lever- och gallprover men de ligger precis över gränsvärdena så inget oroligt. Efterföljande läkarbesök bestämdes att jag ska göra en ny magnetkameraundersökning av levern efter nyår och koloskopi till våren. Han vill se om det finns något i gallgångarna som kan förklara bakterieinfektionerna jag får för som det är nu finns det inget på bilderna som ger en förklaring till de men provsvaren vid infektionerna säger att det är bakteriellt och då förutsätter läkarna att det kommer från gallgångarna. 
Koloskopin ska göras en gång om året så det är inte mycket att snacka om. 
Han pratade om att göra en ny bentäthetsmätning också men det dröjer nog ett år till. 
När jag gått ner nästan 20 kg är gördeln jag fick för stor så jag bad om en remiss för en ny och den har kommit och den 2/1 ska jag prova ut en ny. I övrigt tycker han att jag verkar lugnare och mer harmonisk nu än vad jag uppträdde tidigare och det håller jag med om. En stor del i det ligger nog i att jag slutat jaga utveckling och resultat och istället vara nöjd med hur långt jag kommit och se allt jag klarar istället för att stirra mig blind på det jag inte kan göra. Det är en stor skillnad som gör mig mer harmonisk och nöjd. Att det skulle ta nästan två år att komma hit... Ni var många som påpekade det för mig men jag var tvungen att komma på det själv och acceptera det i mitt huvud. 

En annan stor anledning till att jag inte skrivit är att tiden har lagts på något annan här hemma och det är packa, rensa och plocka undan. 
Innan transplantationen pratade vi här hemma, mest jag dock, om att om/när jag blir tillräckligt frisk vill jag/vi flytta iväg och testa på att bo någon annanstans än här i Kalmar. Jag är nu tillräckligt frisk och pigg för det. 
Nu har vi kommit så långt att mäklaren har varit här och tagit sina kort, vi har gjort en flyttbesiktning och utanför dörren står nu en skylt som säger till salu. 
Det har tagit väldigt mycket energi under i stort sett hela hösten att få huset i ordning så pass att fotografierna skulle framställa huset positivt och vi har bett både familj, släkt och vänner om hjälp med allt från städning och renovering av hall till vändning av huven på skorstenen och trädklippning. Monica har varit duktig på att rensa och slänga mycket av sitt sparade material. 
I början av nästa år är det dags för visningar och efter det räknar jag med att försäljningen är klar. Flyttlasset går inte förrän månadsskiftet juni/juli och det ger oss gott om tid att hitta en lägenhet som passar oss. 
Amanda slutar gymnasiet till sommaren och som det ser ut nu vill hon läsa vidare direkt till biomedicinsk analytiker och Isak slutar grundskolan och vill gärna satsa fullt ut på skådespeleriet. Var får båda bäst chans att uppfylla sina mål och drömmar? Vi kom fram till att Stockholm har mest att erbjuda för Isaks behov och även om Amandas utbildning finns på fler platser borde den på karolinska i Huddinge vara bra. Den skola Isak har överst på sin lista ligger vid Fridhemsplan så målet blir att hitta en lägenhet som ligger någonstans som gör att båda barnen får lätt att ta sig till sina respektive skolor. Enligt rapporter om lärarbrist i grundskolan så utgår Monica och jag ifrån att vi kan få jobb som är lätt att ta sig till var vi än hamnar. Barnens behov får styra i första hand. 
Det blir ett spännande äventyr för oss och vad är det värsta som kan hända? Trivs vi inte så får vi väl flytta tillbaks igen. Huset är vi ändå färdiga med så flytta skulle vi göra så varför inte testa på något nytt? 
På förhand tror jag inte detta är för evigt utan Monica och jag flyttar nog någonstans igen sen men vart det blir är det ingen som vet. 

Imorgon ska jag spela innebandy med personalen på skolan mot sexans elever. Det är otroligt att jag kan det egentligen och jag ska ta det lugnt och försöka att inte skada mig. ✊🏼✊🏼 
I helgen hade vi besök av bla de som jag spelade badminton med härom veckan och jag försökte få medhåll av de att jag tog det lugnt då men båda de tyckte inte jag hade tagit det lugnt...  På väg hem från jobbet idag köpte jag nya kompressionstrumpor för att hjälpa vaderna så mycket som möjligt. 

Efter en stressig höst ska jag och hela familjen njuta av en lugnt och skön jul! Jag har tagit semester hela jullovet så ska förhoppningsvis vara utvilad och redo för vårterminen och flytt. 

Jag räknar med att skriva efter matchen men det blir inte alltid som man tänkt sig så blir det inte så vill jag önska er alla en riktigt god jul!! ♥️💕