Om

Denna bloggen handlar om mig, Stefan Svallhed, en 40-åring som i februari 2014 fick diagnosen primär skleroserande cholangit, PSC, som är en autoimmun, kronisk sjukdom i gallgångarna som det inte går att bota på annat sätt än med en levertransplantation. Våren 2015 var alla undersökningar klara för att en utredning om levertransplantation kunde göras på Sahlgrenska i Göteborg och från 2 april 2015 är jag uppsatt på väntelistan för att få en ny lever. Jag beskriver nu hur mina tankar och funderingar går medan jag väntar på att de ska hitta någon lämplig donator samtidigt som jag redogör för hur jag mår, både fysiskt och psykiskt. När väntan på samtalet är över och operationen är klar kommer jag gå över till att skriva om återhämtningen efter och slutligen om målet att åka ett tredje Vasalopp och glida i mål i Mora.

Kontaktformulär

Visar inlägg från april 2019

Tillbaka till bloggens startsida

Förlovningsdag

För exakt 23 år sedan satt Monica och jag på den nu rivna läktaren på white hart lane och förlovade oss. I första halvlek hade Chelsea tagit ledningen men efter ringbytet kvitterade Tottenham och matchen slutade 1-1. 

23 år, det är lång tid och mycket har hänt sedan dess men vår kärlek till varandra växer sig starkare för varje dag som går. ♥️

Jag älskar dig Monica och är så tacksam att du kämpade tillsammans med mig genom sjukdomsperioden som blev längre och tuffare än vad vi kunde tänka oss. 
Nu är vi förhoppningsvis igenom det värsta och kan få en rejäl och alltigenom lycklig nystart i och med flytten till Solna. 

Nu ska vi få skörda det vi sått, vattnat, gödslat och tagit omhand under alla dessa år. ♥️♥️♥️

I veckan fick jag kallelser till både läkarbesök och koloskopi, dagarna efter varandra är det dags. Måndagen 20 maj blir det läkarbesök på förmiddagen och sedan hem och laxera till tisdagens koloskopi. Denna gång får jag dela på laxabonen, två liter på måndagseftermiddagen och två liter tidigt på tisdagsmorgonen. Jag får nog ställa klockan extra tidigt så jag slipper börja dricka laxabonen direkt jag  stigit upp ur sängen. 

Jag körde samma runda med rullskidorna idag igen och låg på lite hårdare än senast och kroppen känns bara bra. Det är så fantastiskt skönt. Jag fick lite huvudvärk på kvällen förra gången men än så länge känner jag inte av något. 
Tvärtom, jag ska strax åka och handla. Som jag sa till Amanda när jag kommit hem idag, det är så här det ska kännas efter träning: att man känner dig piggare efter träningen än innan. 
Jag gick och småsjöng här i köket medan jag lagade mat.  

För att hylla vår förlovningsdag tog jag på mig en matchtröja från den tiden. Vet inte om det är exakt från -96 men däromkring. Det fick bli bortastället denna gång. 

Liten anledning var också att Tottenham skulle spela i eftermiddags också men det hjälpte inte ty  de förlorade med 1-0 och nu är Champions leagueplatsen klart hotad. 😨😱🤷🏼‍♂️

TACK till hjälteängeln som gjort allt detta möjligt! 💕💕💕 

Rullskidsåkning

I måndags kväll började jag frysa så det blev till att ta på sig de varma strumporna och bädda ner sig under dubbla täcken och på natten vaknade jag med drygt 38 grader. Skillnaden i kroppen vid denna feber mot när infektionerna kommer var att det inte kom några rysningar längs ryggraden. Efter två panodil somnade jag om och vaknade feberfri. Lite tendens till feber under förmiddagen men det steg aldrig till feber så jag jobbade igen i onsdags, det var ju bara två dagar kvar innan dessa fyra lediga dagar. 

Isak hade sin sista kabaréspelning som skolan här arrangerar och den ville jag gärna gå på och skulle jag det måste jag också jobba under dagen. Han har känt sig riktigt risig i magen denna vecka men ha kört på ändå. Show must go on sägs det. I onsdags utspelade sig också den mest dramatiska fotbollsmatch jag sett tror jag. 
Ska försöka förklara lite snabbt. Tottenham spelade returen i kvartsfinalen av Champions league mot ett favorittippat Manchester city. Första matchen hade Tottenham vunnit hemma på sin nybyggda arena med 1-0. 
Mina tankar innan returmatchen var att om de kunde hålla nollan första 20-25 minuterna skulle det kanske gå att göra ett mål och förlora med 2-1 och ändå gå vidare.
Matchen var bara fyra minuter gammal när city gör 1-0. Nu blir det riktigt svårt tänkte jag när de fått utdelning så tidigt MEN efter tre minuter kvitterar spurs och efter ytterligare tre minuter tar de ledningen med 2-1 och i det läget var city tvungna att göra tre mål till för att slå ut spurs och hoppet tändes ordentligt i soffan. Tanken om att inte släppa in en boll närmaste minuterna hann inte ens tänkas klart innan city kvitterat till 2-2 och lite senare tagit ledningen med 3-2. Fem mål på 21 minuter i en kvartsfinal i CL. Alla känslor mellan hopp och förtvivlan hade redan förbrukats och värre skulle det bli. 
Inför andra var jag övertygad om att city skulle komma ut och sätta full fart och skölja över Tottenham med fart, finess och kraft. Så blev det också och efter en kvart gav det utdelning, 4-2 och nu var city vidare och Tottenham utslaget. På bänken satt ingen offensiv spelare att byta in utan Pocchetino var tvungen att förlita sig på de som fanns på planen. De hade svårt att skapa tryck eller chanser på city men med ca en kvart kvar får spurs en dubbelhörna som Llorente höftar in i mål. Cityspelarna ropar på hands, att han använde handen för att få in bollen och domaren springer ut till sidlinjen och tittar på repriser (VAR), han tittar, tittar och tittar. Går sedan ut på planen med pipan i munnen, blåser en kraftig signal och pekar på mittpunkten. Målet är godkänt! 4-3 och nu är Tottenham vidare igen. 
Nu lär city koppla på offensiven igen och komma över spursspelarna som hungriga vargar. För att få stopp på detta byter Pocchetino in en av alla backar som sitter på bänken. Det funkar ok. City har ordentlig press och Lloris räddar skott, backarna blockar skottförsök, cityspelarna skjuter utanför men de får inte in bollen. I soffan sitter jag och bara väntar på att det ska rassla i nätet bakom Lloris men ju längre tiden går desto mer stiger också hoppet och tron på att Tottenham kan hålla undan. När 90 minuter passeras håller fjärdedomaren upp skylten som visar hur många tilläggsminuter det är och den visar 5. 
Efter två av de får Eriksen bollen mitt på egen planhalva i vänsterinnerposition och vänder upp. Där står två cityspelare och täcker så han vänder tillbaka igen och ska slå en passning till vänsterbacken men utvägen står en cityspelare som styr den passningen så att bollen istället går till en forward i city som tar emot bollen, springer några steg ner mot målet innan han passar bollen in i mitten där en kompis står och skjuter in bollen i mål. 
Hela stadion exploderar i ett lyckovrål, laget rusar ner i hörnet och firar som tokar och på linjen jublar tränaren som vi aldrig sett innan. 
Tottenhamspelarna sjunker ner i gräset med tomma blickar och Pocchetino slänger kavajen i vetskap att det är över. 
Mitt i all denna känslokalabalik ser vi domaren ta sig för örat och lyssnar. 
Allt stannar. 
Är målet inte godkänt???
Domaren blåser i sin pipa och springer denna gång ner mot Tottenhams straffområde med höjd arm. Offside! Forwarden stod några centimeter offside när Eriksens passning styrdes till honom. Känslorna blir nu de ombytta. 
Citys tränare sjunker ner på knä med händerna på huvudet som en slagen gladiator medan Pocchetino rättar till slipsen men låter kavajen ligga kvar på marken. På de stora skärmarna tänds en blå skylt med texten: 

No goal 
VAR
Offside

De ljuvligaste bokstäverna jag sett. 
Efter detta kunde inte city repa mod så de sista minuterna hände inget dramatisk. 
 
Den förlorarstämpel som för någon minut stämplats ännu tydligare in i Tottenham som klubb suddades istället ut. Hade det målet godkänts skulle inte Tottenham kunnat resa sig och sudda bort den stämpeln på årtionden, om någonsin. Nu ger de sig själva chansen att bli av med den stämpeln. 
Det blir semifinal i cl för Tottenham, mot Ajax. 30 april och 7 maj är det dags för de matcherna. 

Alla på jobbet fick en recension av matchen vare sig de ville eller inte och när jag kom hem tvingades familjen se början och slutet av matchen samt eftersnacket där Erik Niva försökte förklara vikten av matchen och hur det hela gick till. 

Efter denna energiboost spände jag på mig rullskidorna igår och tillsammans med familjen som cyklade åkte jag ca 6 km och det var fantastiskt! Helt otroligt egentligen. Kroppen kändes bra hela vägen och inget fanns att klaga på.  

Idag åkte vi till motionsspåret och gick ett varv där. Jag joggade lite i nedförsbackarna och gick resten. Också idag känns allt bra. 

Snälla kan jag få fortsätta må bra nu och kunna bygga vidare på detta. ✊🏼✊🏼
”När verkligheten blir sagolik”!!!! ♥️💕 

Perfekta (nästan) provsvar

I onsdags lämnade jag mina planerade blodprov och svaret kom redan på eftermiddagen och det fanns bara en stjärna på alla siffror när jag loggade in på 1177. 
För varje provsvar jag scrollade ner på telefonen kändes det som en högvinst varje gång resultatet höll sig inom normalvärdet och ingen liten stjärna syntes. 
ALAT, ok
ASAT, ok
ALP, ok
GT, ok
Ferritin, ok
HB, ok
Sedan kom den, Bilirubin 27 när gränsvärdet är 26. Kunde den inte varit en enhet lägre så jag fått full pott. 
Det togs fler prover men valde ut de som brukar vara stjärnbelagda på svaren. 

Väldigt skönt att värdena är bättre än någonsin, tror jag. Jag har inte kollat mina gamla provsvar men vad jag kommer ihåg så har jag aldrig varit så här nära normalvärdet på samtliga prover. Det är inte säkert att friska personer ens ligger inom gränserna på alla prover så detta är helt underbart. 

Över 60 dagar sedan förra infektionen och om proverna kan vara en indikation borde det dröja ytterligare en tid innan nästa kommer. Monica och jag kollade hur länge det varit mellan de sedan infektionerna började ställa till det och som minst är det 29 dagar och som längst 90 dagar. Kanske dags att börja tänka på rekord igen??? ✊🏼✊🏼

Här hemma flyter flyttförberedelserna på i snabb takt, flyttbil bokad och klar och de semesterdagar och komptimmar jag lagt in på jobbet är godkända och beviljade. Det börjar närma sig och bli verklighet. 
Tyvärr fick vi merjobb här hemma som måste bli klart innan flytt men det ska vi hinna ordna. 
Det är så roligt att vi gör detta tillsammans hela familjen, barnen är ju så stora nu så detta är nog det sista stora äventyret vi gör tillsammans. Jag hoppas och tror att det kommer bli bra för oss alla även om det är mycket jobb nu innan.  ✊🏼✊🏼
Planerna för helgen är att rensa vidare, idag väntar lilla förrådet under källartrappan och imorgon blir det en runda till återvinningsstationen.

Jag har börjat nynna på Robert Brobergs låt ”När verkligheten blir sagolik” igen med ojämna mellanrum och när jag satt i bilen på väg till jobbet igår eller i förrgår fylldes jag återigen av den där underbara tacksamhetskänslan och ögonen fylldes av tårar på samma sätt som kroppen fylldes av välbehag. Den känslan tror jag inte någon som inte varit i liknande situation kan förstå. Den är obeskrivbar. 

Tankar och en oändlig tacksamhet till min hjälteängel med anhöriga. TACK! 💕💕💕  

Magsjuka förra veckan

Tiden från förra inlägget har varit full av vardag, återkommande förkylning, flyttförberedelser och magsjuka. 
Efter avslutad antibiotikakur kom den envisa förkylningen tillbaka och hängde i fram till förr förra veckan. 
Förra helgen började istället magen släppa ifrån sig det jag ätit mycket mer frekvent och resultatet var därmed lösare. 💩
I början av förra veckan blev det värre och jag förstod att det måste vara något som är fel. Tisdagsmorgonen hade jsg troligtvis lite feber men termometerns batteri var slut så vet inte med säkerhet. 
Diarréerna fortsatte och på torsdagen ringde jag till hälsocentralen och bad att få börja ta immodium för att få stopp på diarréerna men det fick jag inte för den läkaren eftersom jag har chrons. Jag sa att jag fick det av de på infektionsavdelningen på sjukhuset vid nyår när jag hade haft diarré men det hjälpte inte. Då han inte ingav något stort förtroende överlag bestämde jag mig för att ringa till mag o tarm på fredagen om magen fortsatte. Det gjorde den och efter att ha frågat läkaren på m o t ringde sköterskan och sa att det gick bra att börja ta en immodiumtablett och som mest ta tre/dag. 

Det räckte att ta på fredagen, magen började lugna sig efter första tabletten. Antagligen var viruset på väg att besegras men det var skönt att slippa springa till toaletten. 

Flyttplanerna går vidare och idag har vi haft en flyttfirma här och tittat och räknat ut hur många kubikmeter grejer vi ska ha med och hur mycket det kommer kosta. Får offerten om några dagar... 

Jag brukar inte vara så väderkänslig men den värme som var här i helgen var verkligen härlig och det känns tråkigt att det är kallt och blåsigt igen. Monica, jag och Isak passade på att ta en promenad i motionsspåret i söndags och det var verkligen skönt att komma ut och lufta lungorna lite efter att ha legat hemma en vecka. 

Innan jag blev sjuk lämnade jag in uppsägningen på jobbet och räknade ut mina semesterdagar och komptimmar och kom fram till att jag jobbar min sista dag måndag 10 juni. Därefter blir det till att förbereda Amandas student och Isaks skolavslutning onsdag och torsdag samma vecka och sedan blir det flyttpackning för hela slanten. 

Sedan förra infektionen är det nu 56 dagar och som det känns i kroppen ska det inte komma någon de närmaste dagarna heller så borde klara 60 åtminstone. 

Det ska bli kul, spännande, roligt att flytta till Solna i sommar och börja ett nytt kapitel i livet. Vi ser fram emot det allihopa.