I onsdags jobbade jag igen efter två och en halv veckas frånvaro, torsdagen var röd och därmed ledig men då var jag väldigt trött och låg mest och vilade hela dagen. I fredags jobbade jag halvdag och sedan gick Monica och jag ut och firade vår 20-åriga bröllopsdag som vi tvingades ställa in på rätta dagen pga sjukdom. Jag hade lämnat prover i fredags morse men kunde inte se svaren på 1177 så ringde till avdelningen där jag fick beskedet att levervärdena gått ner lite till men fortfarande är förhöjda, runt 3,5 om jag kommer ihåg rätt. När vi sitter och äter känner jag hur jag börjar frysa och känna de där ilningarna längs ryggen. 

När vi kommer hem lägger jag mig under dubbla filtar men har i hem feber (37,1). 40 minuter senare har den stigit till 38,5, då jag ringer till avdelningen igen och pratar med samma sköterska som tidigare under dagen, och ytterligare 40 minuter 39,1. 
Jag ville verkligen inte behöva bli sjuk igen då Amanda hade sin gymnasiebal med fotografering igår och det var Tottenhams första Champions leaguefinal någonsin på kvällen. Den hade jag kommit överens med en kompis om att jag och Isak skulle se hos honom.  
Men det blev akuten eftersom febern fortsatte stiga efter jag ringt och tagit två panodil. 

Det blev samma visa som innan, vätskedropp och antibiotika samt plats på avdelning 17. Jag bad om att få permission så jag kunde få se Amanda ”balfin” och det skulle gå att ordna. Ett ultraljud till ville läkaren på akuten att jag skulle göra. 

Då febern inte gick ner som önskat gav de mig antibiotikan lite tätare än de åtta timmar som är praxis och igår förmiddag hade den gått ner. Jag frågade min syster om hon kunde hämta mig här på sjukhuset och skjutsa mig till Kalmar slott där fotograferingen ägde rum. 
När klockan blev 12:40 sa de att röntgen hade tid med mitt ultraljud och jag gick ner. Som tur var tog det inte mer än ca 15 minuter så jag hann få en antibiotika till men också få i mig lite yoghurt och en macka då det är fasta som gäller inför ett ultraljud över levern. 

Amanda och Alexander var så fina och det var roligt att få se de.

 

En dryg timmes permission var till ända och jag åkte tillbaka och lade mig i sängen och vilade. Under min bortavaro hade en rumskompis dykt upp. 

Väntan på kvällens match inleddes. 

Ronden hade inte sagt något speciellt. Sköterskan hade under förmiddagen kommit och sagt att de prover som tagits på morgonen hade blivit fel på något sätt så hon blev tvungen att stick mig en gång till. Då ska det tilläggas att de på akuten behövde fyra försök innan de kunde sätta dit pvk:n på mig och sköterskan på morgonen grävde ganska ordentligt för att komma rätt med nålen. Att bli stucken är en sak som blivit värre ju fler gånger jag blir det. Det gör mycket ondare när jag har feber också samtidigt som det tydligen också är svårare. 

Jag gick ut till matsalen en stund innan sändningen skulle börja för att säkerställa att rätt kanal skulle vara på och det var bara min rumskamrat som satt där och tittade så jag fick byta. 

Efter en stund får jag, helt plötsligt en halsduk lagd om min nacke. Det var Monica och Isak som kom till mig då de tyckte att jag inte skulle behöva sitta ensam och titta på denna historiska match. ♥️♥️♥️ 

De hade klätt upp sig också kvällen till ära med några av de tröjor jag har i garderoben. Halsdukarna hittade de i källaren. 

Själva matchen blev ganska avslagen då Liverpool fick en straff efter bara 25 sekunder och kontrollerade sedan händelserna väl. Tottenham var inte bra nog att på riktigt hota och med tre minuter kvar gör Liverpool också 2-0. Matchen levde inte upp till förväntningarna, långt ifrån. Det kan också spela in att jag inte orkade engagera mig riktigt, energin fanns inte där hos mig. Det känns riktigt tråkigt att inte orka engagera mig i den viktigaste matchen min favoritklubb spelat i klubbens 127-åriga historia. 😢 Nu när det blev som det blev kanske det var tur. 

Rent mentalt har den senaste månadens ständiga sjukdomar satt djupa spår. Jag vet inte hur jag ska förklara det men jag är trött på att behöva kämpa. Jag vill inte behöva det längre, har gjort det så länge nu. Det var så skönt de veckorna innan maj startade när jag inte behövde kämpa, kroppen gjorde själv det den skulle utan att hjärnan var tvungen att hitta på anledningar till att göra saker. Gå upp ur sängen, laga mat, handla osv var inget som tog energi, det gick automatiskt men nu krävs det en ansträngning igen där hjärnan måste kopplas på och ge kroppen en morot för att den ska ställs upp på det. 

Jag skrev om att jag inte vågade klättra för högt på stegen då fallet skulle bli för hårt. Jag föll hårt, gång på gång, en hel månad nu. 

Jag vet inte om kroppen säger åt mig att den tycker det varit för mycket den senaste tiden med allt som har med flytten att göra. Det har ju hållit på mer än ett halvår nu med förberedelser inför försäljningen av huset. Senaste tiden har det intensifierats med resor fram och tillbaka till Solna samtidigt som jag varit sjuk och stressat tillbaka till jobbet. 

De två nätterna jag sovit nu på sjukhuset har inte varit bra, knappt sovit någonting och i morse var faktiskt febern tillbaka lite med 37,8. Det är ovanligt att den kommer tillbaka igen efter att ha gått ner. 

Vi får se i början på veckan vad läkarna bestämmer, om det blir en resa till Sahlgrenska för en vidgning av gallgången eller om de struntar i det. Han som gjorde ultraljudet igår sa att han inte så något konstigt men vi får se vad som händer. 

I vilket fall som helst har jag det tungt nu. 😢