Den senaste månaden har fortsatt som innan jag skrev senast. Då hade jag haft lite feber några nätter och pratat med läkare på transplantation som tyckte att det inte behövdes vidta några åtgärder. Jag hoppades också att vårdcentralen snabbt skulle ge mig en tid så jag eventuellt kunde börja med en antidepressiv medicin. 

Efter att febern hade paus någon vecka kom den tillbaka 3-4 nätter och Crp steg till 35 och när jag ringde till transplantation igen sa de att överläkaren ville träffa mig så jag blev inbokad på en tid i Huddinge. Där fick jag träffa en läkare som tidigare sagt blankt nej till en utredning för en ny transplantation men nu när infektionerna fortsatt och att jag nu är helt sjukskriven och min livskvalitet är så dålig var det första han sa var att det nu är dags för en utredning, om jag är villig att ta riskerna med en andra transplantation. Jag sa ja direkt. Han sa också att han skulle prata med den läkare som känner mig bäst, jag hade en tid inbokad redan med henne kommande vecka, så hon visste vad vi sagt. Han kände på min mage och kommenterade bråcket som stort och hjälpte mig sedan upp från britsen. Att jag gått upp 12-13 kg under senaste kortisonkuren var ju inte så bra förstås och var något jag skulle försöka få bort igen. 
Trots att hoppet om att någon gång kunna få tillbaka energin på riktigt och under lång tid borde kommit tillbaka gjorde den inte det utan jag tänkte att det tror jag inte på förrän jag ser det. 

När jag kommande vecka pratade med ”min” läkare hade inte den förra läkaren pratat med henne, 🤷🏼‍♂️, utan hon hade bara läst vad han skrivit i journalen. Hon har tidigare tyckt det varit befogat med en utredning så det var bra att överläkaren också tyckt så. Hon poängterade ännu tydligare att min vikt måste minska inför en transplantation. De skulle ha en konferens kommande onsdag och hon skulle ringa till mig på torsdagen. 

Då jag inte fått någon tid till vårdcentralen ännu skrev jag till de och undrade vad som hänt och fick till svar att läkaren där hade glömt bort mig och att hon nu var på semester och inte tillbaka förrän i mitten av september och hade inga lediga tider innan 1 oktober. 🤷🏼‍♂️😢

På kvällen efter konferensen gick jag in på 1177 och läste i journalen att de inte vill göra en utredning utan istället en magnetkameraundersökning för att se om det förvärrats något i gallgångarna. Ingen utredning i nuläget alltså. 
Jag får acceptera att detta är good enough för läkarna. 
När ”min” läkare sedan ringde på torsdagen sa hon det jag redan läst och sa att om det nu blir avslag så kan jag få en second opinion på Sahlgrenska i Göteborg. När hon sa så utgår jag från att det antagligen inte är aktuellt med en utredning så länge levern fungerar så bra som den gör. Mina infektioner kommer från gallgångarna och inte leverns funktion. Men tillslut påverkas levern av de dåliga gallgångarna så antar att mitt liv får se ut som det gör fram tills dess. 
Då min uppgivenhet fick ett stort övertag frågade jag om förtidspension och räknade med att hon skulle säga att det inte är aktuellt utan det ska nog ordna sig men istället sa hon att hon skulle kontakta den kurator jag har kontakt med och se vad som är bäst för mig. 😱😢 Den där magnetkameraundersökningen skulle göras skyndsamt och vi bokade en tid två och en halv  vecka framåt då undersökningen borde vara gjord. Jag frågade även om den tredje dosen vaccin som vi transplanterade ska få och hon skickade ett meddelande till ansvarig sjuksköterska.  

När jag veckan efter pratade med kuratorn hade hon inte hört något från läkaren. Hon tror absolut inte jag kommer få någon förtidspension då jag är ung och inte varit sjukskriven så länge än. Inte hört något om något vaccin heller och när jag går in på ”alltid öppet”-appen står det att jag ska boka dos ett men när jag försöker det finns inga lediga tider. Vare sig k Huddinge eller i Solna. Någon kallelse till röntgen har jag inte heller fått. 
Bortglömd av alla. 

Jag orkar inte längre ringa och fråga och kontrollera utan det får bli som det blir. På onsdag ska jag prata med läkaren igen och skulle fått svar på magnetkameraundersökningen så får fråga då. 

Kan säga så här att min motivation till att gå ner i vikt försvann illa kvickt igen. 

Jag har försökt förlika mig med att leva mitt liv så som det ser ut nu. Som den sjukling jag verkligen inte ville vara. 
Igår åkte Monica och jag till en marknad i södra Stockholm och när vi kom hem igen ca tre och en trumma senare började jag frysa så klädde på mig kläder och la mig under täcket. Jag somnade och sov ungefär en timma. Trots den sömnen sov jag elva timmar i natt. Förra veckan cyklade jag till Ica Maxi (ca 1,5 km) och handlade men även då blev jag totalt slut. Tom dagen efter då jag var tvungen att sova middag. Jag klarar inte ens de små ansträngningarna utan att få betala. 
Men det är så det får vara. 

Så att börja jobba igen känns inte aktuellt. Långt ifrån. Sjukskrivningen går ut om tre veckor, hoppas den blir förlängd! 

Det mesta känns rätt meningslöst just nu men försöker hitta roliga saker att göra och titta på. Ser på en bra serie i alla fall. 

Ta hand om varandra! ❤️💕