Igår kl 20:10 ringde Monica till mig när Amanda och jag satt på Sweden international Horseshow som ett minne av för exakt tre år sedan då vi fick SAMTALET vid exakt den tiden. Även då var Amanda i stallet och vi skulle hämta henne men det fick hennes kompis föräldrar göra. 
Efter taxistrul kom sedan en väldigt trött chaufför men vi kom fram till Sahlgrenska och möttes av en sköterska som trodde Kolmården låg i Kalmar. Efter dubbla duschar och några timmars sömn i gymmet då salarna var fulla väckte sköterskorna oss den 29:e och gav mig en lugnande tablett som gjorde att jag nästan somnade igen för jag kommer inte ihåg att jag rullades iväg kl 7 men det gjorde jag. Monica har sagt att när dörrarna stängdes efter mig var en svår stund för henne. Hon visste inte hur det skulle gå, även om riskerna var små kunde det ju varit sista gången vi sågs. 
När det gått ca sex-sju timmar ringde de till Monica och berättade att allt gått bra och att jag var på IVA. Inte mycket jag kommer ihåg därifrån egentligen mer än att jag var väldigt törstig och tjatade till mig isbitar och tussar doppade i vatten. Det krävdes mycket tjat för att få dessa droppar vatten. Jag fick även ställa mig upp snabbt och det gick bra trots att slangar och nyopererad. 
Vet inte alls vad mer som hände där mer än att han som låg i sängen bredvid mig mådde väldigt dåligt och behövde mycket tillsyn. 
Dagen efter (imorgon) behövdes jag opereras igen då en propp satt sig i artären till levern. Det var värre att ställa sig upp efter det. Blev extra tid på IVA efter det. Väl uppe på avdelningen fick jag en väldigt envis hicka. Den hickan engagerade både sköterskorna och läkarna. Att jag gjort en levertransplantation var inget särskilt men att jag hickade tre dagar i rad var något som gjorde att de tyckte synd om mig. Värden som inte ville gå ner, crp över 140 även när jag åkte hem är något mer jag kommer ihåg. Fullt på sjukhuset var det också så Monica och jag fick stressa iväg till hotellet natten innan hemfärd. Trots att man är så infektionskänslig så snart efter en transplantation gick det bra. 
Det var en kort liten minnesbild av första dagarna efter att jag fått livet tillbaka. 
Många tankar har, både idag och senaste dagarna, gått till min hjälteängel och hans Eva. 💕 Jag har inga ord som kan beskriva känslorna jag har. TACK är så litet men ändå det närmaste jag kommer. Tack för livet! 💕♥️

Tänk så mycket som hänt senaste halvåret bara som jag inte fått uppleva om det inte varit för min hjälteängel. 

Som ett litet bevis på min oändliga tacksamhet vill jag publicera det inlägg som min hjälteängels sambo Eva skrev här på bloggen 2017. Så mycket känslor och en fantastisk text om hur hon upplevde det som betydde att mitt liv kom tillbaka. 
💕♥️💕