Efter att ha funderat en stund på siffrorna i gårdagens inlägg kom jag underfund med att det inte alls kan ha varit stiltje på transplantationsfronten som jag blivit tillsagd att det varit. 
Vi borde kunna utgå från att det är lika många på Sahlgrenska som på Karolinska och då blir det 25 på var ställe. 25 på ett kvartal ger 100 på ett helt år. Förra året genomförde Sahlgrenska 94 stycken om jag kommer ihåg rätt. 
Enligt prognosen borde det bli fler i år än förra året och att kalla det stiltje... 
Jag hade senast kontakt med koordinatorn precis efter påsk och det var då hon sa att det var stiltje, kan hända att de har transplanterat på som bara den senaste månaden då för att komma upp i dessa siffror. 

Vi får väl se vad de säger när jag får kontakt med de. Jag ringer väl nästa vecka om jag inte får svar på mailet. 

Träningen idag var bland det värsta jag varit med om. Jag orkade verkligen i febrig och blev både andfådd och svettig av de övningarna jag brukar klara enkelt. Det var ungefär samma känsla som jag hade när jag tränade innan jag visste att jag var sjuk, när kroppen bara satte stopp och det inte spelade någon roll hur mycket adrenalin jag hade. Det gick inte ändå. 
Det bildas någon slags panikkänsla i kroppen, det är jättesvårt att förklara. Både hjärnan och kroppen vet att detta är något som kroppen egentligen klarar av ganska enkelt men nu går det inte. Vad är det som händer, vad är fel????!!! 
Det skriks ut i hela kroppen från både hjärnan och musklerna och det är ingen rolig känsla. 

Ryggslutet gjorde ont när jag körde bäckenlyft och plankan, när jag sedan skulle köra maskinen för framsida lår högg det till ordentligt så den var omöjlig att fortsätta med. 
Sjukgymnasten gissar på att det är någon nerv som kommit i kläm där nere i ländryggen så hon sa till mig att smörja voltaren och så fick jag hem en TNS-apparat som jag får låna över helgen och köra på det onda. Vi får väl se om det hjälper. 

NU VILL JAG ATT DE RINGER!!!!