I fredags ringde sköterskan och sa att biopsin blir som idag och att proverna skulle lämnas som igår. Svält på tisdagsmorgonen, ingen trombyl och medicinen kl 6. Så jag ställde om morgonmedicinen en halvtimma varje morgon så skulle det bli bra. 

Efter att ha lämnat proverna igår ringde jag till avdelningen, dels för att fråga om hemgång efter biopsin men också om provsvaren. Om allt går som det ska får jag åka hem på eftermiddagen var svaret och vad gäller provsvaren så hade ALAT sjunkit från 7,0 till 4,4 och då frågade jag om det räknas som störtdyk för det hade läkaren sagt, om proverna störtdök behövdes ingen biopsi. Hon skickade ett meddelande till läkaren och frågade och skulle ringa upp när hon fått svar. 
Jag börjar bli trött på att vara på sjukhus nu och är less på dessa undersökningar. Innan har jag känt en nyfikenhet och tyckt det varit intressant att göra de och få svar men nu är det inte det längre. Samma undersökningar som görs och svar får jag ändå inga. 
Det dröjde till eftermiddagen innan hon ringde och läste vad läkaren svarat och det var något i stil med att tyvärr måste vi göra biopsin. Jaja, lika bra kanske. 

Monica skjutsade in mig i morse till vanliga avdelningen där jag hamnade i samma säng som senast. Faktiskt låg en av rumskamraterna i den säng han låg i då också. Även han hade varit hemma men fått komma tillbaka. 

När det var dags blev jag nerrullad till röntgen av fyra sköterskor. Två studenter som ville se hur en leverbiopsi går till frågade om de fick följa med och det är klart de fick. 

Efter ett ultraljud där läkaren kollade var han skulle sticka och ritat en ”skattkarta” vid revbenen på höger sida tvättade sköterskorna av mig och lade på en sådan där operationsduk med ett hål i. Läkaren tog över igen och tittade lite snabbt med ultraljudet innan han tog fram sprutan med bedövningsmedel och stack den under huden. Sedan tror jag han snittade lite innan ”pistolen”, som han provskjutit med tidigare, stacks in och avfyrades. Det brukar alltid göra ont innan de trycker av men idag kändes ingenting då utan det gick bra. 
Sköterskan tryckte på ”ingångshålet” medan läkaren återigen tittade med ultraljudet, antar att han ville se så det inte blödde från levern. När det blev godkänt och vävnadsprovet såg bra ut vände de fyra sköterskorna mig om så jag låg på höger sida och ett tryck bildades på levern och därigenom minska risken för att det ska blöda. Jag fick absolut inte hjälpa till då det ökar risken utan bara slappna av medan de fick mig i rätt position. Där skulle jag ligga i två timmar och nu har jag fått lägga mig på rygg i två timmar. Denna tid är snart över och jag får sätta mig upp. 
Jag hade fått äta och dricka efter att ha vänt mig om men väntar tills jag får sitta upp istället. Börjar bli van med denna fasta nu... 

Imorgon ska jag äntligen tillbaka till jobbet igen. Nästan hela maj har ju tillbringats i sjuksängen. Det är inte många dagar kvar på jobbet nu och dessa dagar ska jag väl ändå kunna få klara av? 

Fick ytterligare en kommentar om att det är svårt att klara pulshöjande träning utan att få feber och hennes läkare sa att hen visste fler som haft den problematiken. Ska nog skicka ett mail till henne och fråga mer. Haft kontakt med henne tidigare. Vi siktade på att tävla i world transplant games i Newcastle tillsammans i sommar men för mig blev det inget.