Den här senaste veckan har varit ännu ett bevis på hur mycket det mentala spelar in på det fysiska måendet. Kroppen har varit/är mycket segare och tröttare sedan jag fick reda på att PSC:n eventuellt kan vara tillbaka. 
Rädslan sitter som berget och jag vet helt enkelt inte hur jag ska klara att kämpa så mycket en gång till som jag gjorde förra gången. 
Just det där kämpandet som har varit skönt att slippa. Att inte behöva kämpa för att gå upp ur sängen, laga mat eller umgås med familjen. För det var det jag var tvungen att göra innan transplantationen, precis allt krävde att jag kämpade. 

Mentalt kommer jag inte orka kämpa så mycket en gång till. 

Igår skrev jag till mag o tarm via 1177 och beskrev min oro och rädsla efter vad de sagt på Sahlgrenska och att jag vill ha ett besked om det är PSC eller inte nästa fredag när läkaren ringer. 

För att göra ett försök att bättra på vår ekonomiska situation är min plan att jobba 75% i maj och gå upp till heltid i juni någon gång. Är det inte PSC borde det fungera att jobba heltid efter semestern och skulle det vara det och jag bli lika dålig som förra så börjar jag på en ny sjukperiod med den högre ersättningen. Om försäkringskassan godkänner det, det vet man aldrig. Även AFA kan gå in med nya pengar om jag jobbar heltid en liten tid innan ny sjukskrivning. 
Det enda jag ser att jag riskerar med detta är om jag blir så sjuk att jag måste sjukskrivas igen i höst att försäkringskassan inte godkänner det. Kanske ska prata med min handläggare? Vi har bra kontakt och jag hör av mig till honom emellanåt. 

Jag vet att jag kan vara duktig på att måla fan på väggen men den rädsla jag känner kan jag inte stå emot. Bättre jag förbereder mig för det värsta och blir lättad än tvärtom. 
Förbereder mig också för att läkaren kommer att säga att det går inte att avgöra än, det är för tidigt. Eller något i den stilen. 
Jag tror det är bra att jag är hos kuratorn när läkaren ska ringa till mig, hoppas bara han håller tiden.