Mattias skulle till Nybro idag också och när kroppen kändes bra igår efter fredagens skidtur bestämde jag mig för att följa med. 

Blåst och snöyra hade bytts ut mot solsken och vindstilla. Sega spår utan vidare glid men väldigt bra fäste var idag istället snabba spår med lite bakhalt. 

När vi klev ur bilen med solens strålar i ögonen hörde vi hackspetten leta ett skrovmål en bit bort i skogen, en väldigt snabb skidåkare susade förbi parkeringen i sin fina tävlingsdräckt och hans stavtag knirrade i den kalla snön. Allt detta i en bakgrund av ett fantastiskt vackert vinterlandskap.  

Jag hade bestämt mig för att köra hela 5-km-slingan idag i ett lugnt tempo. 

Det gled på så bra att det blev så mycket mer stakning än i fredags och den tekniken satt mycket bättre än diagonalåkningen så jag körde snabbare än senast. När det gick fortare blev det svårare att hålla igen så jag fick påminna mig själv några gånger att ta det lugnt och njuta av att vara tillbaka i skidspåren igen. 

Jag fick faktiskt köra förbi en åkare idag. De 5 kilometrarna tog 30 minuter och när jag vilat en stund kom han jag körde förbi också fram och jag kunde inte låta bli att berätta hur stolt och glad jag är som är tillbaka efter fyra år och en levertransplantation. 

Fylld av glädjehormoner gick jag ut på skidpromenad på 2,5-km-slingan också och i skogen höll tårarna på att komma ett par gånger. De känslor jag kände då är obeskrivbara! Jag bara gled med armarna rakt ut ett parti och inte visste hur detta gått till. Glasögonen blev alldeles immiga. 

För att inte flyga upp alldeles för högt upp bland molnen fick jag ett sms när jag var ute i spåret. 

Men inte ens det hjälper att plocka ner mig på jorden. Jag skulle vilja omfamna hela världen just nu känns det som i en gigantiskt tacksamhetskram! 

Något hände i kroppen där efter 15 månader och kan det vara så att det som skulle ta tre månader kanske tog så lång tid? Jag börjar mer och mer tro det. 

NÄR VERKLIGHETEN BLIR SAGOLIK! 

❤️❤️❤️❤️❤️❤️