Sedan jag kom hem från sjukhuset har jag i stort sett vilat. Visst har jag fått lite hushållssysslor gjorda men kroppen har inte direkt varit samarbetsvillig. 

När jag vaknade midsommaraftons morgon tänkte jag hur skönt det var att vakna och känna hur kroppen var lätt. Benen kändes inte och att svinga de ut över sängkanten innebar inte det minsta motstånd. Jag behövde inte kämpa någonting. 
Då fylldes jag av en enorm tacksamhet mot så många och så mycket igen. 

Nu när jag måste kämpa igen blir det svårare, känslorna och blickarna riktas mer inåt mig själv på något sätt. För att kämpa mig igenom dessa dagar behöver jag fokusera på mig själv. 

När ni står på löpbandet och kämpar de sista minutrarna av passet är det inte lätt att tänka på hur det går för den som står bredvid, man har nog med sitt eget kämpande. 

Inom de närmaste dagarna hoppas jag att farten på mitt löpband avtar så jag inte behöver kämpa längre utan kan ta mig fram i behaglig takt och då kunna se, uppmuntra och hjälpa de som är bredvid mig. Så de klarar att hålla den fart som deras band är inställt på. 

Imorgon går jag in i sista veckan innan fem veckors semester börjar. 
Det ska bli skönt och förhoppningsvis håller sig infektionerna borta så vi får lugn och ro. 

Tidigare skrev jag om vilken väg huvudet ska ta vad gäller min träning och än så länge verkar den vilja välja att låta min kropp vila och glömma allt som har med träning att göra. Jag ska inte låta den bestämma det nu utan mer tid ska få gå så för vi se vad som händer när kroppen känns så där lätt igen, motståndsfri.