Den gågna veckan har varit frustrerande på det sättet att kroppen sattes ner mer än vad jag först trodde av förra veckans blodförgiftning. När jag låg på sjukhuset tyckte jag mig vara ganska så pigg och kände en tydlig förbättring dag för dag men när jag kom hem och därmed använde kroppen mer märkte jag hur lite energi det fanns. Jag hoppades och trodde att energin skulle återvända fort och känslan jag hade fredagen för två veckor sedan skulle komma tillbaka. Det har den inte gjort än. 

Benen är det som är värst och särskilt då vaderna. Igår tog jag på mig stödstrumporna igen på jobbet och de hjälper faktiskt men i min hjärna är de förknippade med sjukdom så jag tar inte gärna på mig de. 

Igår spelades fotbollsmatchen mellan lärare och elever på skolan och jag tänkte vara med men efter blodförgiftningen var det omöjligt så jag förpassade mig till publiken tillsammans med mina elever. Lärarna hade behövt förstärkning för i slutet av matchen tappade de en stor ledning till 5-5 helt oförklarligt... 

Jag hade en telefontid med min läkare igår men visste inte vilken tid han skulle ringa och lade telefonen i skåpet som vanligt och glömde helt bort att han skulle ringa vilket jag ser som positivt, att jag inte längre ser det som prio ett. När jag inte svarade pratade han in ett meddelande som gick ut på att värdena fortfarande är bra trots att de gått upp lite och ligger på gränsen till normalt eller något över men han trodde jag redan kollat upp de på 1177 vilket han hade rätt i. Om jag mår bra behöver jag inte ringa tillbaka utan lämna nya prover om ca en månad. 
Jag ska lämna dagarna innan jag går på semester så jag slipper börja semestern med att lämna blodprover. 

Nu hoppas jag kroppen återhämtar sig ordentligt så jag får känna den där underbara pigga känslan i kroppen snart igen. Jag försöker ha tålamod och förståelse för att det tar tid, extra lång tid för mig som haft så mycket strul, att komma tillbaka efter infektionen men det är inte lätt. 

Nu har jag ingenting inbokat med sjukvården mer än ett blodprov om en månad och det känns verkligen skönt. Det börjar ordna till sig och snart kan jag nog se på mig själv som frisk.