Efter att ha varit riktigt nere i helgen kanske polletten äntligen trillade ner hos mig igår. 
Det jag nu kommer skriva kommer många av er tycka att jag är dum i huvudet som inte kommit på detta förrän nu. Det är ju just detta ni sagt till mig så länge men det är en oerhört stor skillnad på att veta något och att förstå något. 

Den insikt jag fick igår var att jag har försökt forcera och stressa mig själv tillbaka efter transplantationen. Kroppen har inte varit redo för träning och jobb som jag trott och velat. Jag gjorde stora misstag när jag satte datum som mål när jag skulle klara det och det istället för att lyssna på kroppen och göra saker och ting i den takt som kroppen ville. Hjärnan försökte köra över kroppen och det gick ett tag men nu går det inte längre. Min mentala kämpaenergi är också slut och jag orkar inte knuffa på kroppen längre utan nu ska den få bestämma. 

Jag ville så gärna vara en förebild för alla som väntar på ett organ nu och i framtiden och visa att det går att komma tillbaka snabbt efter en transplantation, så snabbt att det går att åka ett Vasalopp 15 månader efter en levertransplantation. 

Jag mailade min kontakt på Vasaloppet och skrev att jag vill ställa in reportaget i vasalöparen pga att jag inte kommit igång med träningen och fortfarande är dålig. Fick svar att det inte var några problem och en fråga om jag vill pausa bloggandet där också. Jag svarade att det låter som en bra idé. Det har känts som en press jag satte på mig själv, en press jag inte klarade av att svara upp mot så det är skönt att de är så förstående. 

Jag har haft kontakt med de på jobbet också och alla har sagt att jag ska ta det lugnt och inte börja jobba för snabbt igen och igår ringde rektorn och frågade hur det är med mig och även hon gjorde som hon brukar, stöttar mig och säger att det viktigaste är att jag blir pigg och frisk igen. Redan i våras var hon förutseende nog att säkra upp i vårt arbetslag och det känns jätteskönt nu när det blev så här. Alla har inte denna stöttning på sina arbetsplatser. Läste precis om en person som väntar på transplantation där dennes chef frågade om när hen kan vara tillbaka på jobbet. Det är stor skillnad. 

Jag ringde till mag o tarm idag och berättade om detta jag skriver nu och bad om att få en månads sjukskrivning till. Om det inte är första gången så i alla fall en av de första jag ber om sjukskrivning. Jag behöver det om jag ska kunna börja om från början och komma in rätt i rehabiliteringen igen. Vila ifatt både mentalt och fysiskt för att sedan trappa upp i lugn och ro i den takt kroppen vill. Gå tillbaka till ruta 1 igen. 
Sköterskan jag pratade med trodde inte det skulle vara några problem men kunde självklart inte ge några definitiva besked. Skulle läkaren inte gå med på det ringer hon idag eller imorgon förmiddag, har jag inte hört något då godkände han min plan. 

Det är inte lätt att inse att det jag gjort de senaste åtta månaderna har varit helt fel mot mig själv. Jag har satt upp "datummål" där jag skulle klara det och det och då pressat kroppen för att klara de istället för att låta kroppen bestämma tempot. 
Om det var svårt att inse det är det ännu svårare att skriva om det här. Medge att jag har gjort fel och ni haft rätt.  
Men det är som att uppfostra barnen, jag kan varna de från att begå det eller det misstaget men de lär sig inte något förrän de själva begår misstaget. Förhoppningsvis har jag lärt mig något av detta misstag. 

Som jag skrev kommer jag inte längre skriva på Vasaloppets blogg och jag kommer dra ner på frekvensen på inläggen här också då jag vissa gånger känner en press från mig själv att jag måste skriva så ingen tror det hänt något. 

Jag har också insett att jag inte kommer kunna vara med på Nybrorullen 3 september och angående Vasaloppet får det bli som det blir. Jag låter anmälningen vara kvar men vill ta bort den pressen också från mig själv. Kan jag vara med så är jag annars får vi se om det blir något annat år. Jag försöker ta bort alla planer och mål såsom km-tider, hastighet, antal km, puls, nybrolopp, Vasalopp, vätternrundor, minitri osv bara för att låta kroppen bestämma. 

Det är inte lätt ska ni veta och jag lär säkert trilla dit några gånger med att jämföra tider och puls men ska verkligen försöka. 

Monica frågade vad det var som fick mig att komma till denna insikt igår och jag vet faktiskt inte. Jag orkade kanske inte kämpa mot kroppen längre. Jag förstår om ni tycker jag är trög som inte insett detta tidigare men samtidigt ser jag inte detta som något misslyckande utan jag gjorde mitt bästa att komma tillbaka så fort jag kunde, för min skull men också för de som står på en väntelista idag men också i framtiden. Att de ska behålla hoppet, det går att komma tillbaka.  

Det gick inte och nu får jag prova en annan väg. 



När jag pratade med sköterskan idag sa hon att det inte fanns något svar från magnetkameraundersökningen än så jag vet inte om jag behöver åka till Sahlgrenska och sätta in en stent eller inte. 

Jag skriver igen när jag har något att skriva, nu ska jag vila och ta en promenad.