Vaknade med huvudvärk och allmänt olustig känsla i kroppen men inte tillräckligt stark för att ringa återbud till sjukgymnastiken utan jag tog två panodil tillsammans med ordinarie medicinerna och begav mig till sjukhuset för att träna fastän jag hellre hade sovit vidare. Igår bestämde jag mig för att göra alla övningarna ordentligt och spänna magen och jag gjorde så gott jag kunde. Jag hade maxvikt på alla musklerna jag kör, har aldrig haft det på alla samtidigt tidigare. Jag hade även ett högt tempo mellan övningarna också och det kändes på slutet. 

När jag körde hem och var ordentligt seg i musklerna tänkte jag om detta är en bra träning som min första tanke var. Jag tog verkligen i och gjorde mitt bästa och det kan man ju tycka är bra men när kroppen tar helt slut och jag inte kan göra något mer idag, är det då en bra träning? Just nu ligger jag i en oskön ställning i soffan men orkar inte byta. Jag måste prata med sjukgymnasten om detta nästa gång vi träffas. 
Monica är ute och städar bilen medan jag bara ligger här och känner att både huvudvärken och magvärken växer. Min egna svaghet tillsammans med Monicas kämpande men dock sinande energi får mig att bli bitter och ledsen. Plussa på dåligt ekonomiskt manöverutrymme och ni förstår hur jag känner mig just nu. Tänk om vi hade ekonomiska möjligheter att åka på en avkopplande semester så Monica får möjligheter att vila upp sig. Det har tagit mycket på vår redan ansträngda hushållskassa att ge Isak möjlighet att jobba på Astrid Lindgrens värld med hyra för boende, bensin, mat osv. Det är givetvis jätteroligt att kunna ge honom chansen men det kostar på både energimässigt och ekonomiskt. 

När jag går och lägger mig om kvällarna brukar funderingarna på livets frågor komma svävande och igår stannade de vid att Amanda ska börja i nionde klass och då snart ska välja vilken inriktning hennes yrkesliv ska få. Det är inte lätt att veta som 15-16åring vilket jobb man vill ha resten av livet och för några år sedan fick eleverna en sommarläxa av sin rektor där de skulle fundera ut vilket jobb de vill ha i framtiden och hur de ska ta sig dit. När jag hörde det höll jag med och tänkte som honom men när vi var på gymnasiemässan här i Kalmar förra året ändrade jag tankesätt helt, från att börja med målet till att istället utgå från vad Amanda tycker är roligt så får vi se vart hon hamnar sedan. Det hon eventuellt ska jobba med kanske inte ens finns än. Jag tycker det är bättre att hon tänker på vad hon tycker är kul och vad hon vill lära sig mer om och söka vidare inom det än att stirra sig blind på vilket jobb hon ska ha. Amanda är en teoretiker så jag gissar på att det blir en teoretisk linje sen återstår valet om det ska bli en naturvetenskaplig eller samhällsvetenskaplig, ska bli spännande att se vad hon väljer tillslut.