Nu ska vi se vad som hänt sedan jag skrev senast. 

Efter att ha fått järnet hoppades jag känna den där plötsliga och stora energipåfyllningen de sa kunde komma men den kom inte utan när jag tänker tillbaka har det istället blivit en mer lugn och konstant ökning av energi vilket är bättre tycker jag. 

Min upplevelse på jobbet är att det lugnat sig lite, jag börjar nog komma in i rutiner med schema samtidigt som barnen hittar sina roller i gruppen samt att det är några färre barn på fritids på eftermiddagarna. 

Energipåfyllningen gjorde att jag följde med familjen till gymmet i söndags där jag satt på en motionscykel i lugn takt i 20 minuter. Pulsen gick inte upp något nämnvärt och jag blev inte ens andfådd utan trampade bara på lite sakta. När vi kom hem föreslog Isak vår lilla runda på rullskidorna och det erbjudandet gick inte att säga nej till. Han åker inte så fort än så också här tog jag mig runt utan någon större ansträngning. Jag fick ingen reaktion alls på denna träning utan kroppen kändes bara bra. 

Med hjälp av släkt och vänner håller vi på med att renovera hallen och i måndags skruvade jag ner lamporna i taket UTAN att stänga av strömbrytaren. Jag skruvade loss den tända glödlampan och fortsatte sedan med hela lampan som inte satt fast med en kontakt utan sladdarna var fastskruvade och när jag höll i med höger hand samtidigt som jag skruvade loss de med en skruvmejsel helt i metall med vänster fick jag en ordentlig stöt. Båda långfingertopparna gjorde ont men också i öronen. Det satt i resten av kvällen men tänkte inte göra något med det. Skickade till en kompis sim är elektriker och berättade om min klantighet och fick till svar att jag måste kolla upp det med ett EKG, det har de som instruktion när de får ström genom kroppen. Så nästa morgon ringer jag till hälsocentralen och berättar vad som hänt och räknar med att få till svar att det är lugnt och inget behövs göras men istället bad de mig komma in kl 9 och väl där fick jag bannor för att jag väntat så länge. När det har med hjärtat att göra ska det kollad upp med en gång. 
Så nu vet ni det om ni är med det någon gång. 
Tydligen ligger hushållström nära hjärtats frekvens så det kan bli en störning på något sätt. 

Ingen aning om det finns någon koppling (haha) mellan det och att jag kände mig risig på tisdagen och onsdagen, jag frös och kände de där ilningarna längs ryggen och trodde (var rädd för) det var dags för nästa infektion. Sa till Monica när jag kom hem från jobbet i onsdags att får jag minsta feber ikväll är jag hemma torsdag och fredag. Som tur var försvann fryset och ilningarna.  

I onsdags lämnade jag blodprover också och de visade att levervärdena gått upp lite, ca 2,5 (gränsvärde ca 1) men crp ligger bra på 3, ska vara under 5. Min läkare hade skrivit en notis om att levervärdena hade stigit lite men än är det långt kvar innan det är något alarmerande så inget som oroar. Blodfetterna ligger kvar på en bra nivå så jag slipper börja med den medicinen igen. Som de misstänkte att det skulle bli efter järnet så var fosforbristen stor men det gör inget. 

Torsdag och fredag har vi lämnat in bilen på verkstad resp besiktigat bilen innan jobbet så nästan varje dag har det varit något extra utöver heltidsjobb denna vecka och att klara av det är helt fantastiskt!! 

Igår avslutade jag jobbveckan med att direkt efter hemkomst från Färjestaden med att byta om till träningskläder och följa med till gymmet igen. Denna gång valde jag att ställa mig i stakmaskinen. När jag stod där sköljde en gigantisk känslostorm av glädje, tacksamhet, stolthet och ännu fler positiva känslor och tårarna var nära. 

JAG HAR KOMMIT VÄLDIGT LÅNGT SEDAN TRANSPLANTATIONEN!!! 

Jag har nog lyckats byta synsätt, från att fokusera på vad jag vill göra men inte kan till att se vad jag kan göra som jag inte kunde både innan och efter transplantationen. Det tog mig nästan två år att komma hit... 

Jag vet att det är många er som sagt detta till mig all denna tid men det är först nu som jag själv kommit dit i huvudet. Det är mycket roligare att gå runt med en nöjdhet i kroppen än att hela tiden jaga nästa steg. 
Ibland kommer jag på mig själv med att vara på väg in i ekorrhjulet och inte hinna med att tänka och faktiskt njuta av att kunna göra allt det jag gör nu. Då gäller det att få perspektiv igen och sortera bort de små sakerna som kan leda till stress och irritation. 

I brevlådan låg det en kallelse till kirurgen för att kolla om det är aktuellt med en operation av brocket eller inte. Det är nästa tisdag. Det skulle vara skönt att slippa ha gördeln på hela tiden men samtidigt är oskuret bäst som min läkare sa så det bästa är kanske om kirurgen bedömer det att jag inte behöver någon gördel för att risken att brocket blur större är så liten att den inte behövs. Att jag har gått ner i vikt kanske hjälper till. 
Sedan jag fick järnet klarar jag mig utan stödstrumporna vilket är toppen. Min läkare håller inte med för han blev glad när jag sa att jag måste ha de på och tycker att alla ska ha stödstrumpor på sig. 

Nu önskar jag er alla en trevlig helg och en härlig höst! 
TACK! ♥️💕