Igår var jag hos läkaren och var laddad för att få svaret från magnetkameraundersökningen och alla frågor jag skrivit upp. 
Monica följde med och han började med att fråga hur jag mår och hur det varit senaste tiden och jag svarade att jag balanserar på gränsen nu när jag jobbar heltid och inte har så mycket energi kvar när jag kommer hem. Förra veckan kom vi ut på en promenad i onsdags och i torsdags lagade jag mat, annars vilar jag mest när jag kommer hem från jobbet. 
Han sa då att mitt järnvärde är lågt och jag behöver fylla på med en påse järn som säkert kommer ge mig mer energi. Mitt HB har stigit lite och han förklarade att kroppen då använt den reserv av järn som finns och att lagret nu är lågt så det behövs fyllas på. 
Sedan gick han vidare till magnetkameraundersökningen och sa att den visar att de där fläckarna i levern har minskat sedan i våras och det är ju bra, vidare är gallgångarna oförändrade (lite inflammerade) och blodkärlen ser fina ut så på det hela taget var det bra. 
Värdena ser bra ut också med levervärdena precis vid den övre gränsen. Han tog blodtrycket på mig och det var 135/80 så allt ser bra ut. 
Innan vi kom hade han tittat tillbaka i journalen för att se om det finns något samband mellan mina levervärden och när infektionerna kommer men det finns inget sådant samband, infektionerna kommer när de kommer. 

Efter det gick vi över till våra frågor. 
Jag har sett på mina provsvar att de vita blodkropparna ligger inom normalvärdet och frågade hur det kan komma sig nu när jag äter immundämpande mediciner och fick till svar att det är inte antalet vita som regleras med medicinen utan kvaliteten på de. Blodprovet visar hur många det finns och det är irrelevant utan det är koncentrationen av takrolimus som är viktigt. Takrolimus är den mätbara substansen av den ena av mina immundämpande mediciner. Den har svängt lite senaste mätningarna men han lät den vara oförändrad. Det var ny och intressant information. 

Sedan frågade vi om hur mycket dessa infektioner tar på kroppen i det långa loppet, om det tom riskerar förkorta livet på mig men efter lite tvekan och eftertanke sa han att det inte finns någon forskning på det men att han inte tror det.

Nu var det dags för en fråga om varför infektionerna kommer, kan de komma från musklerna som jag haft ont i, kan katterna dra in bakterier som jag inte tål eller vad kan det vara? Nu gav han ett tydligt svar att de kommer från gallgångarna, bakterierna från tarmen tar sig in i gallgången där de inte ska vara och ställer till problem. Så tydligt har han inte framställt det tidigare. 

Så frågade jag om brocket och om det hänger ihop med den smärta jag känt/känner precis på och under lägsta revbenen, på båda framsidorna. Smärtan sa han är muskulär och antagligen kommer försvinna med tiden. Brocket pratade vi lite längre tid om och kom fram till att han ska kontakta en kirurg som sedan kontaktar mig och går igenom risker och förtjänster med att operera det. Han var väl inte så pigg på det ”oskuret är bäst” som han uttryckte det. Att sy ihop det är väl bättre för mig men det håller sämre och risken för att brocket går upp igen är tydligen ganska stor men att sätta in ett nät på någon som är immunsuprimerad är inte heller helt bra. 
Vi får se, det skulle vara skönt att kunna bli av med gördeln men också slippa bullen på magen. Den har blivit mindre spetsig nu när jag lyckats gå ner några kilon. Just viktminskningen kan ha bidragit till det onda jag har vid revbenen sa han. 10-11 kilo har jag gått ner sedan midsommar. 

På slutet frågade jag om två av de mediciner jag äter, simvastatin och ursofalk. Eftersom mina blodfetter sjunkit så mycket frågade jag om det går att avsluta den medicinen och det gick väl bra om jag lämnar ett blodprov om en månad och kollar så de håller sig lågt. Ursofalken hade jag fått för mig var styrd av vikten så jag trodde jag kunde sänka dosen nu men det var fel men han ss att jag kan få 500mg istället för 250 jag äter nu så räcker det med 2 kapslar istället för 4. Är de inte alltför stora kan jag då få ner alla kvällsmeficiner i ett fack i dosetten. Små men viktiga framsteg. 

När vi gick ut från hans rum tänkte han att jag skulle stanna kvar och gå järnet med en gång men jag var tvungen att ta mig tillbaka till jobbet så vi bokade en tid som idag på morgonen istället. 

Så idag fick jag återigen ta mig till sjukhuset, denna gång för att få en påse järn. Det tog ca 20 minuter för den lilla påsen att droppa ner i mitt blodomlopp men sedan var jag tvungen att sitta kvar en halvtimma för att se så jag inte fick en reaktion. Men det var inga problem så jag kunde planenligt köra över bron till jobbet. 

Förra gången jag fick järn visade kroppen efteråt på fosfatbrist men det har tydligen visat sig vara helt ofarligt så det kollas inte ens längre. Så jag drack den mixturen i onödan... 

Det var allt för denna gången. 
Nu är det bara att hoppas infektionerna håller sig borta och att jag får mer energi så jag kan hjälpa till mer här hemma och eventuellt orka genomföra något träningspass igen. 

Vi får se. Jag är nöjd och oerhört tacksam för hur jag mår nu och på det sätt jag kan leva mitt liv! ❤️