Jag kände mig lite bättre på förmiddagen idag men efter att ha hjälpt Amanda igång med gräsklippningen och tvättat en tvätt tog energin slut fullständigt igen. När jag skulle ställa in gräsklipparen igen fastnade den lite och frustrationen och tröttheten tog över allt och jag sparkade till den så den for in i väggen. Isak, som var med mig undrade om jag var arg. Det är väldigt ovanligt att jag uppför mig på det viset. Jag förklarade att när jag är så här trött blir minsta lilla motgång så stor och jobbig att det kan brista för mig och att jag inte är arg. 

Jag är fullständigt slutkörd just nu. Reserven är obefintlig. Koordinatorns ord ekar i huvudet på mig, trötthet dör man inte av och smärta tillhör sjukdomen. 
Nej, jag är inte döende men det är hemskt påfrestande ändå att vänta så här länge. 

Det blir inget valborgsfirande i år heller...