Om jag inte hade varit tvungen att andas efter instruktioner hade jag kunnat somna under en magnetröntgen, när man ligger där kan man verkligen inte göra något annat än att slappna av. Du ligger på en smal brits med armarna fastspända intill kroppen med en nål stucken i ena armen kopplad till kontrasten som sköterskorna sprutar in i armen från rummet intill där de sitter och sköter kameran. De kan kommunicera med patienten genom hörlurarna man får på sig. 
Det enda som irriterar när jag ligger där inne i röret är den fläkt som sätts igång, den blåser mig precis i nacken. 
När sköterskorna ska ta vissa bilder ska  lungorna vara tomma på luft och hon säger via lurarna att jag ska andas in, ut och håll andan, sedan börjar maskinen bonka och låta som bara den. När den slutar att låta kan jag börja andas igen och det säger de i lurarna också. Det var några gånger idag som var precis att jag orkade hålla andan men fick beröm av sköterskorna efter att jag var duktig på att hålla andan. Det gör att bilderna blir tydliga och fina. Jag frågade sköterskorna om vad de såg på bilderna och det var som jag misstänkte, de fick inte säga något. Bilderna ska jämföras med tidigare undersökningar också för att se om det är någon skillnad på inflammationen.

Jag har ingen aning när jag kan vänta mig ett svar på hur det ser ut i mina gallgångar men om jag får gissa så tror jag att, om jag inte ringer till mag o tarm och frågar så hör jag nog inget innan mitt besök hos min doktor den 21 augusti. Vi får väl se om jag kan hålla mig så länge...
Han har väl ändå semester fram till dess så jag får kanske inte reda på något tidigare även om jag ringer. 

 



De senaste dagarnas grubblerier har nog lett till att mitt självförtroende har fått sig en knäck, känner mig tjock (som jag ju också är i och för sig) och det känns omöjligt att göra något åt, aldrig att jag kommer klara det. Känns som om jag inte är till nytta för någon utan bara är ett bekymmer för familj och närstående och en kostnad för samhället. Det värsta är att jag hade börjat se slutet på det men nu ser jag ingen ände på det igen. Ett år till känns JÄTTELÄNGE!!!! med tanke på att jag bara varit uppsatt fyra månader så är det svårt att begripa att jag bara väntat en fjärdedel av tiden. 

Behöver mer tid för att förlika mig med tanken att behöva vänta så länge och tid har jag ju.....