Hej läsare.

Jag får idag göra ett inlägg på bloggen om min sida av organdonation.

Stefans hjälteängel är i min värld min älskade saknade sambo. 

Den snällaste vänligaste och mest positiva man jag har mött. Alltid redo att hjälpa, aldrig sur eller arg.


I November var olyckan framme, fem minuter från att han var inne och vi skojade, pussades och han sa att vi åker strax. Fem minuter till att jag hade hittat honom, larmat och gjorde allt i min värld för att få tillbaka livet i honom. 

Räddningspersonalen fick hans hjärta att slå, vi kastades mellan hopp och förtvivlan. 

Men dagen efter var det över. Jag fick det beskedet ingen vill få.

Det finns inget mer att göra, din sambo är hjärndöd. 

Frågan kom: vet du hur han ställer sig till organdonation?

Jag visste, vi talade ju om det när jag bara månader innan snuddade vid döden själv, jag ville att han skulle veta min vilja, han ville det samma. 

-Ta vad ni behöver, jag ska inte ha det mer. 

Jag visste, men det var ändå en jobbigt avgörande fråga. De andra anhöriga informerades om mitt svar, de höll med. Han vill ju alltid hjälpa. 

Vi fick vara med på det andra testet för att säkerställa att han var hjärndöd, det ska inte finnas den minsta tvekan hos någon, men vi visste, han var borta. 

Vi fick ta farväl, jag fick pussa och smeka hans kind, tala om att jag älskar honom. 


Dagarna efter var ett töcken, för att slippa tänka och grubbla läste jag allt på nätet, jag läste om emus likheter med rovdinosaurier, om hur cykeln uppfanns, om organdonationer, bloggar om cancer, bloggar om smink, bloggar om precis allt. 

Detta gjorde jag i två veckor, jag visste ju inte om min älskade hade fått donera sina organ, men jag läste ändå, jag läste om människor som fick sina liv åter, jag läste om barn som fick komma ut i solen och vara barn igen.

Då fann jag även Stefans blogg. 

Först var han bara ännu en blogg, men det var en liten detalj, helt utan rim och reson bestämde jag mig för att följa denna man, för han hörde musik, musik som ingen annan hörde.

Min sambo älskar musik, han samlade på vinylskivor, la ut mer pengar på musikutrustning än de flesta lägger på kläder och heminredning. 

Det kunde ju vara så, det var ungefär runt den tiden, någon vecka hit eller dit.


Så jag "adopterade" Stefan som en mottagare, utan att göra mig hörd följde jag hans blogg. 

Jag såg hans funderingar men visste inte om jag skulle skriva att det fanns en möjlighet, tänk om jag hade helt fel. 

På nyårsafton läste jag det avgörande, det var nu eller aldrig. så jag skrev det där meddelandet. 

Det stämde!

Jag kände lycka, han kunde donera, han fick sin önskan. Han fick hjälpa en sista gång, min älskade finns fortfarande och hjälper andra. 


Att följa Stefans väg tillbaka till livet har tröstat mig, inte allt var bara svart med att min älskade dog. Han var ju död, inget kunde ändra det.

Men han gav 5 personer livet åter, för mig känns Stefans tillfrisknande verklig, de andra är ju helt okända, en ålder och ett kön. 

Jag har hållt tummar när Stefan har varit sjuk, jag har skakat på huvudet när han har tränat och stressat för hårt, jag har varit glad för var framsteg, men mest av allt känner jag samhörighet med hans fru.

Det är svårt att förklara utan att jag framstår som tokig, men det är nog så jag känner det, som en systerfru. Våra män hör ihop pga en lite grej som min sambo ändå inte skulle ha mer. 


Jag gör mig inte hörd ofta, jag vill inte vara någon boja att dra runt på. Jag kan absolut förstå varför sjukvården inte är behjälplig med kontakt. Det hade lika gärna kunnat bli en konstig grej, inte alla har spärrar i ett sorgearbete. 

Jag fick dock till mig på sjukhuset att de inte förbjuder kontakt, det är upp till oss. Men de ska inte hjälpa till med det. 

Men jag fortsätter att följa Stefan, och jag delar ofta länk till donationsregistret, läser på MOD och anser det oerhört viktigt att göra sin önskan hörd. 

Fler donationer behövs, alldeles för många väntar förgäves. 

Jag är glad att min sambo hade den åsikten, det har känts som en tröst i all sorg och saknad. 


Med allra vänligaste hälsningar 

och ännu en uppmaning, lev idag, le, skratta och uppskatta lyckan idag.


Hjälteängelns sambo