När jag skrev i torsdags glömde jag skriva vad de provsvar som var klara visade. Inga förändringar i lever- och gallproverna, ligger stabilt på bra nivåer. Lite förvånande att HB hade gått upp ovanför gränsen så är ny normalt, några järnprover togs inte så de vet jag inget om. Den stora förändringen var dock crp som sjunkit från 36 till 14. Om det är antibiotikan som fått det att sjunka så snabbt borde det vara en bakterie som är anledningen till ökningen eller om det är något annat. Ingen vet. Eller åtminstone inte jag. 
Igår var det avföringsprov klart som jag lämnade in i torsdags och det hade sjunkit från 1170 till 270 på en vecka utan åtgärd. Vad det beror på är ännu mer gåtfullt!! 
Läkaren från mag o tarm hade skrivit en kommentar i journalen där det stod att jag dubblerat dosen pentasa sedan senast men jag gjorde som han sa och avvaktade med det då jag inte hade diarré längre efter mitt samtal med honom så det har sjunkit utan att jag gjort något. Det stod också att denna stora förbättring minskar sannolikheten för att det är tarmen som ligger bakom mina febertoppar. 

Det var mycket tryggare för mig och jag visste hur jag skulle förhålla mig till allt när kolangiterna kom regelbundet och jag hade lärt mig hur jag skulle hantera det. Nu är det så mycket jag inte vet och har kontroll på och då vet jag inte hur jag ska förhålla mig till det och känner inte längre någon trygghet. Då blir jag orolig och nedstämd. Jag vill veta vad som händer och varför det händer. Nu är det ingen som vet någotdera. 
Febern som kommer lite då och då trots fina leverprover, men inte så hög att jag måste in, järnvärden som sjunker efter påfyllnad, avföringsprov som varierar kraftigt utan åtgärd, energilöshet som inte ger med sig, svårt att uppbåda glädje och engagemang om någonting egentligen, ingenting känns viktigt. 
Nästan så jag längtar tillbaka till tiden då vi visste att kolangiterna kom efter 60-90 dagar, åka in till sjukhus fyra dagar, vara hemma två dagar sedan kunna börja jobba igen samtidigt som jag åt antibiotika två veckor. Hinna jobba upp mig både fysiskt och mentalt tills nästa kom. Dröjde den lite längre hann jag börja hoppas på att kunna träna mer men förhoppningarna grusades när kolangiten väl kom. 
Då visste jag vad som skulle hända och varför men nu har jag ingen aning om något och det är jobbigt för mig som vill veta. 

Aja, vi får se vad läkaren säger på torsdag. 
❤️💕