Hej på er igen efter nästan tre veckor... 
Jag har inte haft något vettigt att skriva så har avstått från det. 
Mitt mående 2020 har varit ”medelbra”, kroppen har inte haft några problem att klara av vardagen men någon träning har den inte velat vara med om. De gånger jag försökt har jag antingen fått avbryta eller verkligen fått kämpa mig igenom. 
Så denna vecka tyckte jag mig känna något var på gång. Jag kände mig irriterad och trött och energin kändes lägre för var dag. I torsdags skulle jag ringa till mottagningen och be om att få lämna prover för jag kände mig inte ok men när jag gick in på telefonen och skulle kolla numret stod det att det inte fanns några telefontider idag. På eftermiddagen kom jag på att jag säkert hade varit inne där en helgdag när de inte har några tider. Hade jag bara uppdaterat hemsidan skulle det säkert inte varit några problem. När jag kom hem från jobbet sa jag till Monica att jag trodde det var dags igen. 

Efter middagen läste jag en stund och duschade sedan gick till sängs och somnade bums till radiosporten. Jag vaknade 23:30 och frös så in i bomben! Ville inte be Monicas gå upp så hämtade tjockstrumpor, extratäcke, värmde havrekudde och klädde på mig. Jag låg och frossade till kl 1 innan jag tog febern och då var det 39,5. Efter ett samtal till avdelningen tog jag en taxi till akuten. 

Jag skulle ha öppnat på jobbet igår så det blev ett sms till fyra stycken men ingen svarade. 

På akuten blev det som vanligt, odlingar, blodprov och diverse andra prover följt av dropp för att få ner febern tillsammans med en panodil. De satte droppet väldigt sakta så det tog många timmar innan febern började gå ner. Den gick faktiskt upp till 40,0 innan den började sjunka så sakteliga. De flyttade mig faktiskt till ett av deras övervakningsrum uppkopplad med EKG, blodtryck och syresättning. 
När klockan började närma sig fem blev jag orolig att ingen skulle hinna öppna fritids så skickade fler sms och ringde faktiskt några också. En kollega svarade men kunde inte öppna men hon hjälpte mig jaga vidare och hon fick tag i en som kunde öppna. 
Det var en pärs, att ligga på akuten med nästan 40 graders feber och rejäl huvudvärk och jaga någon som kunde öppna på jobbet! Det hoppas jag slippa fler gånger. 
När det var klart somnade jag med en gång och hörde inte telefonen när en av de jag ringt ringde tillbaka så det blev två som kom till jobbet tidigt... 
Jag tänkte inte på att meddela henne att det redan löst sig. 

Kl 7 blev jag upprullad till en kirurgavdelning då transplantation är full. För mig är det positivt då det borde betyda att många har fått sitt liv tillbaka. Jag får samma vård här som jag får där så det spelar ingen roll. Intravenös Antibiotika var åttonde timma  och påse dropp tills febern är nere. Denna gången får jag även Alvedon var sjätte timma för att hålla febern borta. Hade ändå 37,5 nu på morgonen. Vaknade vid 2:30 tiden och frös igen. Tog på mig mina strumpor, byxor tillsammans med landstingets skjorta och somnade en timma. Igår var jag feberfri med 36,6 som är min ”friska” temperatur. Jag vet att 37,5 inte räknas som feber men för mig är det ändock en grad över det normala. 
Värdena var igår bra, bara två något förhöjda. De hade stigit lite tills idag så alla fem låg precis eller lite över gränsvärdet. 
Fick göra ett ultraljud igår också och det visade inget överraskande sa både de som gjorde den och läkaren som kom till mig senare på eftermiddagen. Men jag hörde två saker som var nya för mig, dels att det är gas i gallgångarna och att det fanns en cysta i levern. Båda är vanliga i en transplanterad lever sa han och när jag frågade om cystan, som för mig betyder cancer, sa han att det är en vätskeansamling. Ska fråga läkaren som kommer på ronden idag om det. Gjorde inte det igår då det var han som sa att PSC var tillbaka som kom till mig och ville inte fråga honom om detta. 

Antar att jag får ligga här till måndag då jag får åka hem efter ronden. 

Enligt värdena var detta inte en allvarlig infektion men jag upplever denna som tuff, likaså den senaste i november. Börjar jag bli gammal så de tar hårdare på mig eller börjar antalet infektioner ta ut sin rätt? Kanske något mer att fråga om. 

Jag har tappat räkningen på antalet men Monica skriver upp och säger att detta är nummer 18.