Igår eftermiddag, på min 100-dagarsdag, ringde de från transplantationsmottagningen och sa att jag ska höja dosen på den immundämpande medicinen Advagraf från 2mg till 2,5mg per dag. Jag var sen till stationen för att möta upp mamma så jag tänkte inte på att fråga om varför utan godtog bara beskedet utan vidare. 
Inte förrän i morse när jag vaknade började jag tänka på varför det dröjde ända till fredags eftermiddag innan de ringde och sa detta. Om de sett att doseringen var låg på proverna borde de ringt redan i onsdags, hade de sett något på någon av de andra proverna??? När väl kugghjulen satt igång är det svårt att få stopp på de. När jag lugnat ner mig lite och tänkt ett varv till kom jag fram till att det borde vara så att jag låg lite lågt i takrolimuskoncentration och de väntade att vidta några åtgärder tills de haft sitt stora möte på fredagar där de går igenom de aktuella patienterna. Då bestämde de att de höjer min immundämpning lite, åtminstone fram till läkarbesöket 3/12. 
Att de ringde så sent på eftermiddagen borde innebära att min ändring var lågt prioriterad av sköterskorna också och inget allvarligt och därmed inget att oroa sig för. 

Nu när jag skrev detta förstår jag hur mycket jag analyserar och drar slutsatser när jag egentligen inte vet tillräckligt mycket för att göra det. Men gör det ändå för det känns bäst för mig. Kommer jag fram till att det inte är någon fara kan jag släppa det och gå vidare utan att behöva oroa mig. 

Jag tyckte det var jobbigt att det blev ett samtal därifrån nu när allt ser bra ut och jag mår så bra men nu när jag fått bearbeta det lite och inse att det bara är en liten justering av medicinen är det ok. Visst blir jag lite mer känslig för sjukdomar men ökningen är 25% av den sortens immundämpning. Jag äter ju en till så den totala ökningen är mindre än så. 

Vi firade 100 dagar utan infektion igår med tacofredag och till efterrätt bakade Amanda en marängkladdkaka. 👍

Denna vecka är donationsveckan så på fb delas det inlägg efter inlägg för att få så många av er som möjligt att ta ställning för organdonation. Man föds inte som superhjälte man väljer att bli det. 💕Visst är det bra att vissa politiska partier vill ändra på registreringen till donationsregistret men så länge lagar och regler om vilka som får donera ser ut som de gör spelar inte det så stor roll. Det är så få som dör på ett sådant sätt att en donation blir möjlig ändå. Döden måste inträffa när du ligger på intensiven i en respirator som garanterar cirkulationen. 
Många andra länder använder sig av något de kallar DCD där fler kommer i fråga om att kunna donera. Då kan det bli aktuellt med donation även vid tex hjärtinfarkt om jag förstått det rätt. Det kan helt enkelt bli fler donatorer. Nästan fördubblas. 

Vid senaste uppdateringen jag såg så var det 63 personer som väntar på en ny lever. 63 människor som kunde varit din mamma, bror, dotter, kompis, kusin som inget hellre vill i hela världen än att få det där samtalet att läkarna hittat en matchande lever. Ingen av de kommer få det samtalet om ingen vill donera så gör din vilja känd!!! Prata med anhöriga och berätta vad du vill och ta samtidigt reda på vad de vill. 💕

I klassen tittade vi på lilla aktuellt och då sa de att nästa vecka kommer de ta upp om organdonation. ”Mina” elever går i tvåan och frågan jag funderar på är om och i så fall hur mycket jag ska berätta för de om mina erfarenheter och om min sjukdom och transplantation. Får fundera och diskutera med kollegor. Vi har personalmöte på tisdag kväll, kanske ska passa på att ta upp det där också. Får bli under övriga frågor i så fall... 

På det gym som jag bestämt mig för att börja träna på har prova-på-träning på tisdagar så tanken är att gå dit på tisdag och kolla in lokalerna lite närmare och kanske känna lite på stakmaskinen. Vi får se hur mycket kräm det finns kvar i kroppen efter den långa arbetsdagen. 

Ha en härlig helg och fira era pappor ordentligt. Ta vara på varje tillfälle att fira och vara tillsammans med de du älskar och tycker om. ♥️💕