Efter förra veckans infektion som blev kort och oallvarlig tack vare att Monica och Amanda fick in mig till akuten så snabbt samt att läkaren där satte in antibiotika direkt. Kroppen slapp ta så mycket stryk med hög feber och kraftigare infektion. 

Jag fick en fråga om jag upplevt en förändring i mitt mående efter en magnetkameraundersökning och då mest tanke på det kontrastmedel man får då men det är inget jag har tänkt på. De senaste MR har jag gjort efter avslutad antibiotikakur och då har jag mått ok och någon försämring kan jag inte erinra mig att det blivit. MEN en sa har jag lärt mig och det är att bara för att jag inte märkt det kan någon annan MYCKET väl uppleva det. Den fras jag var så oerhört trött på när jag först fick chrone för 12 år sedan som läkarna svarade i stort sett alla mina frågor med blir mer och mer sann ju fler jag får kontakt med och konverserar med nämligen, det är så individuellt. 
Jag kunde spy på den meningen då men dom sagt alla reagerar oliks på oliks saker. Det min kropp är känslig för kanske inte din kropp ens märker av och tvärtom. 

I tisdags var jag hos kirurgen som skulle utvärdera mitt brock, om det var någon idé att operera det och det besöket gick väldigt snabbt. Han frågade om mina besvär och jag sa att jag har ont som ett band vid revbenen men det sa han inte berodde på brocket och så ss jag att det i söndags, när jag varit utan gördeln efter infektionen och också varit i stakmaskinen, hade bullen vuxit och blivit stenhård och jag lyckades trycka tillbaka tarmen igen. Det gjorde inte så ont utan spände mer i magen men läkaren sa att det hade fastnat. 
Med tanke på mina problem med återkommande infektioner och att mina bekymmer med brocket inte är större var det aldrig snack om någon operation. Riskerna med att sätta in ett nät, för sy gick tydligen inte, överväger inte alls nyttan med det. Risken för att jag får ännu fler infektioner är så pass stor och att de tvingas ta bort nätet igen att det inte är någon idé att gå vidare. 
Så det blir till att använda gördeln. Men läkaren hann säga att jag gärna fick prata med en annan kirurg två gånger på de sju minutrarna jag var där så jag vet inte vad han menade. Han var en sådan där läkare som inte hade tid för patienterna, han gick ut från rummet och satte sig på sitt rum medan jag fortfarande pratade med honom och ställde mina frågor. Det är tråkigt att de finns. Han är säkert duktigt på att bedöms vilka som ska läggas under kniven och utföra sitt jobb när patienten är sövd men hans sociala skicklighet var inte den bästa. 

Dagen efter lämnade jag nya blodprov och sänkan hade sjunkit fint till 9 men båda levervärdena (ASAT 2,6, ska vara under 0,75 och ALAT 3,3, ska vara under 1,1) och båda gallproverna (ALP 3,4, ska vara under 1,8 och GT 3,7, ska vara under 1,9) hade gått upp. Han ville hålla särskild koll på ALAT men tror de höjda värdena beror på antibiotikan då liknande värden tydligen påträffats vid tidigare doser. 
Jag har inte fått någon ny provlämningstid. Dessa höjningar är inget som oroar mig, de brukar alltid sjunka tillbaka. 

På apotekspersonalens inrådan köpte jag mjölksyrebakterier att äta för att hjälpa magen att hålla bakteriefloran rätt nu när jag äter antibiotika så länge och än så länge slipper jag diarrén. Jag struntade i det först och tänkte att det brukar inte vara så farligt men varför ha diarré om jag inte behöver så jag köpte mig en burk någon dag efter. Än då länge gör den sitt jobb. Nio dagar jag jag ätit så imorgon har jag gjort hälften för jag fick bara 40 tabletter av den ena sorten så det blir tre veckor minus en dag. 

Ju längre veckan har gått desto mer energi har jag återfått. I onsdags jobbade jag 13 timmar med möte efter ordinarie arbetsdag och det kändes men mycket sömn kommande nätterna gjorde susen och idag bytte jag om direkt efter hemkomst och spände fast rullskidorna i pjäxorna och körde en runda i solskenet. 
Det är UNDERBART och HELT FANTASTISKT att jag orkar det igen. Det går inte så fort och inte så långt men jag njuter varje sekund! 💕♥️

Ha nu en trevlig helg och ta hand om varandra! 

Donationsveckan avslutas på söndag och har ni inte tagit ställning och låtit nära och kära få reda på vad du vill eller anmält dig till donationsregistret är det hög tid att göra det nu! Att stå på väntelistan är som att leva i en mardröm som ingen vet när den tar slut. 
2017 var det 188(tror jag) som förvandlades till hjälteänglar. 
Såg en konversation på fb där det diskuterades hur man egentligen ska räkna angående hur många som dör kontra hur många som blir donatorer. 
Nu hittar jag inte det men det gick ut på att ena sidan visade på att det dog 91000 människor i Sverige 2017 och endast 188 blev donatorer medan andra sidan hävdade att 440(om jag kommer ihåg rätt) dog på ett sådant sätt att donation var möjlig. 
Även om 188 av 440 är knappt hälften så blir jag nyfiken på vad det är som gör att inte fler blir aktuella för donationer. Om alla ville donera skulle väntetiden minska rejält och i vissa fall försvinna. 
Därför är det viktigt att få till en bättre sjukvård som tar detta på allvar men också få så många som möjligt ta ställning för organdonation. 

Nu önskar jag trevlig helg igen. 😉
♥️💕