Den positiva tendensen som jag beskrev i förra inlägget har fortsatt. Kort sammanfattat kan jag säga att allt går åt rätt håll! ♥️💕

I tisdags åt jag de sista antibiotikatabletterna för denna gång. Räknar med att det blir fler gånger men hoppas på att nästa infektion låter vänta på sig åtminstone till nästa år. Det blev inga problem med magen alls under denna kur så köper bakterier för magen kommande gånger också för det var skönt att slippa diarréerna. 
De senaste veckorna har jag varit på gymet ca två gånger i veckan och återbekantat mig med stakmaskinen. De två senaste besöken har jag ställt in den på 5 km och det har tagit precis under 25 minuter. Igår spurtade jag sista 500 m till och med. Nästa gång höjer jag nog till 6 km, borde ta 30 minuter. Pulsen kommer inte upp så högt och ligger strax över 100, lite svårt att säga eftersom jag inte använder någon klocka längre. Jag lyssnar på kroppen istället, något jag håller på att lära mig. Det ör svårt när jag väl står i maskinen men i vardagen tror jag att jag kommit en bra bit på väg. 

Fram till nu har det varit viktigt för mig att bevisa för mig själv att jag klarar jobba heltid men senaste veckan har en känsla av att jag inte har tid att jobba längre, vill göra så mycket annat roligt istället. Jag har jobbat heltid elva veckor med endast en infektion med tre sjukdagar som följd och det är klart godkänt. Det har även, oftast, funnits energi över till familjen och vardagssysslor  också. I september uppfylldes ett mål jag haft och det var en lönelapp bestående endast av en rad och inte en massa rader av olika procenter av nedsättningar pga sjukskrivning eller sjukfrånvaro utan bara en rad där månadslönen står och det lyckades jag med på septemberlönen. 

Midsommarveckan hade vår övervikt nått gränsen och vi gick med i viktväktarna och med lagom noggrannhet har vi alla gått ner ca 17 kilo på dessa veckor. Jag vägde 102 kilo när vi började och idag visade vågen 84,8. Jag har ett återbesök till läkaren i mitten av december och jag siktar på att hinna ner under 80 kg tills dess. Kan jag slippa infektionerna och kunna fortsätta träna och ha kontroll på vad jag äter borde det gå. Enligt BMI-tabellen är min normalviktsgräns 75,7 och vi får se om det går att komma dit. Om jag kommer ihåg rätt har jag inte vägt under 80 kilo sedan jag gjorde lumpen 1995-1996. Tror jag gick upp 8-10 kilo under den tiden från de 74 jag vägde åren innan. Det är över 20 år sedan... 

I veckan gick hela familjen ut på promenad tillsammans och det blev ett stopp vid en lekplats där vi lekte ihop en stund och jag passade på att klättra upp i klätternätet och symboliken är slående då jag känner mig vara på väg upp i livets topp.  

Det har varit snårigt och svårt att hitta en väg upp och jag har fallit några gånger men med hjälp av stöttning av familj och vänner har jag klättrat uppåt igen och nu är jag väldigt nära toppen igen. 

Jag har inget inplanerat med sjukvården nu även om jag tycker de borde vilja ha ett nytt blodprov snart så vi ser så att levervärdena har sjunkit tillbaka igen efter antibiotikan avslutats. Det var den teorin han hade då de stigit vid senaste blodprovet. 

Vid de två senaste besöken på gymet har faktiskt bilderna av Halvvasan dykt upp i huvudet på mig. Jag vågar inte tro eller hoppas på det än men ett hopp har tänts i hjärnan. Samtidigt kan tyckas att det är onödigt att åka ända till Dalarna när vi har ett skidlopp här i Nybro som är lika långt men sim jag känner just nu skulle det vara värt det. Om kroppen tillåter det. Det är den som bestämmer. Den har några månader på sig att bestämma sig. 

Robert Brobergs låt ”När verkligheten blir sagolik” har återigen börjat dyka upp i huvudet på mig och det är helt fantastiskt när jag år nynna på den. ♥️💕

Ett stort och oändligt TACK till min hjälteängel som gjort allt detta möjligt!! 💕