Stefans fru Monica här.

Jag tränar för fullt, och har gjort ett antal år, på det här med att vara här och nu. Var i stunden, vila i stunden, bara vara och allt vad det heter...men det är ingen lätt sak. Vi vill ju planera och veta vart vi ska och hur det blir, kan bli och kommer att bli osv. Det här är inte lätt i det "vanliga" livet och definitivt inte lätt i det här ovanliga livet vi lever just nu, som sjukhuskuratorn säger till oss:- I den parentes vi lever nu. För det här är en parentes av vårt liv. Vi kommer titta tillbaka på den här tiden sen och tänka ja, just det så var det och det var ju egentligen inte så lång tid vi fick vänta...men just nu, när vi är mitt inne i denna väntan...då känns den som en hel evighet...

Vi vill kunna planera framåt, planera för semester, planera för framtiden och vi försöker gör det lite ändå men det är hela tiden med ett litet om du inte blivit opererad Stefan, om du har blivit opererad osv. 

Vi har rolig väntan på olika besked framöver, orolig väntan på om det där samtalet inte ska komma snart, oro över Stefans dagsstatus ja, det är den vardagen vi lever i just nu.

Ibland får jag ju dåligt samvete att jag själv inte är 100% pigg och är den där krutfrun/mamman här hemma som skulle behövas just nu...jag vet att jag inte kan göra mycket åt det men det känns skit...Jag vet att vi alla måste tänka både på oss själva och varandra men vår livssituation känns så surrealistisk och helt overklig så det blir så konstigt...en mycket konstig tid här nu i parenteslivet.

När jag var hos distriktssköterskan i fredags så var hon inte helt nöjd med blodtrycksnedgången och inte nöjd med min puls så det slutade med att jag fick en medicin till som jag börjat ta. Känns som om pulsen sjunkit lite men vi får väl se framöver.

Tack för ordet, för att ni läser och för er stöttning till oss! / Kram från Monica