Den gångna veckan har gått bra trots att förkylningen verkligen har varit jobbig och snön har vräkt ner och gjort att jag varit tvungen att skotta snö varje dag också. Själva jobbet tycker jag inte har varit jobbigare med fyra timmar istället för två så det känns bra inför fortsättningen. Bara den här mansförkylningen kunde släppa! 
I ett nytt försök att hjälpa kroppen i kampen mot viruset tejpade jag idag kinesologitejp (tror jag det heter) i ett kors över bröstkorgen. Lite hokus pokus men det ska hjälpa mot muskelproblem såsom sträckningar och liknande med hjälp av ökad blodcirkulation. Det kanske hjälper till att bli av med hostan också tänker jag. 
Rakade mig innan jag satte dit tejpen... 

Idag var det då dags för Vasaloppet 2018 att gå av stapeln, ett Vasalopp jag hoppades kunna vara med i. Norsk seger i herrklassen och svensk i damklassen. 

Jag kan inte låta bli att bli sugen på att åka igen men jag så jättelångt ifrån den fysiska formen som krävs så hela loppet känns inte aktuellt men kanske kortvasan. Isak fyllde 15 år igår och han önskade sig ett par rullskidor och den önskningen gick i uppfyllelse så jag frågade om han och jag ska åka kortvasan nästa år och det var han absolut med på. 

Vi får se hur samarbetsvillig kroppen är. 

Jag har under dagen funderat på hur jag ska komma igång igen med träningen nu när jag inte tränat på så länge. Promenad känns inte så kul, cykla går inte i snön, styrketräning vill jag inte börja med och sedan ställer min rädsla för brocket till med problem. Jag är rädd att det ska börja krångla med brocket om jag börjar belasta magmusklerna för mycket så därför vågar jag inte börja med stakmaskinen innan jag litar mer på brocket. 

Jag skulle vilja börja med något som jag inte tycker är träning men ändå gör att jag kommer igång lite. Monica föreslog bordtennis men vet inte var. 
Stå och slå lite med ett badmintonracket skulle ju vara roligt. 

Hur som helst så ska förkylningen släppa helt och jag ska känna mig pigg och vilja börja träna igen innan jag börjar med någonting. 

Imorgon ska jag lämna blodprov och jag ska inte ringa och fråga om resultatet utan de ringer om det skulle vara något. 

Jag pratade med en som varit sjuk länge o en helt annan sjukdom än jag men hon fastnade i samma fälla som jag också gjorde, nämligen att vi identifierade oss i våra sjukdomar. Vem är jag om jag uran min sjukdom? Mitt nya tankesätt har fått mig att se framåt istället för att titta bakåt på sjukdomen. Hon hade fastnat djupare än jag i identifieringen och behövde hjälp av psykolog för att hitta sin nya identitet så det kan bli ett problem vid långvarig sjukdom. 
Jag hoppas att jag lyckas med min påbörjade "omprogramering" och hittar min friska identitet. 

Jag känner en optimism inför det och framtiden i stort! 👍